Man måste vara frisk för att vara sjuk.
Dagar som dessa är jag så glad att jag valde mitt kommande yrke, när vården inte fungerar och man får bevis på det om och om igen. Man ska utgå från att alla gör sitt bästa i alla organisationer för att undvika konflikter har vi fått lära oss, men psykiatrin i Karlstad lär vara ett undantag. Där bör man istället alltid visa framfötterna, ringa samtal för att få uppgifter bekräftade, skynda på, fråga och argumentera. Idag ringde jag för att fråga vart mitt kommande möte tagit vägen med läkaren, fick då höra att hon har slutat. Slutat? okej och vart tog jag och alla andra patienter vägen då kan man undra, inget brev eller samtal om att hon skulle sluta och bli ersatt. Just för att hon inte blev ersatt! Hade jag inte ringt hade jag fått vänta för evigt förmodligen och blivit helt utan medicin. Som tur var finns det guldkorn även inom psykiatrin som gör det bästa av saken, det har därför ordnat sig på ett bra sätt. MEN, hur går det för de som inte har orken att använda armbågarna? Kontakter uteblir, mediciner tar slut, och ingen ser till att det blir någon uppföljning. Det är verkligen SKRÄMMANDE att det får gå till så.. Som tur är har jag under hela tiden haft talets gåva och har kunnat tagit mig framåt med hjälp av min egen motivation.
Jag måste dock säga att jag är mycket nöjd med min nuvarande psykolog, jag gick in utan förväntningar alls och blev glatt motbevisad. Hon känns rätt, hon förstår mig och jag litar på att hon gör sitt bästa utifrån hennes kunskaper för att hjälpa mig framåt.. Det är något jag åtminstone inte kan klaga på.
Att våga vara galen.
Så känner jag nu, jag vill våga vara galen! Det jag skulle vilja göra nu är att boka en sista minuten resa i smyg med all inclusive (så att man slipper betala mat) och sen bara dra! Jag har inget som helst behov av att shoppa eller hinka i mig alkohol, det jag är i behov av är en solstol och god mat! Kvalitétstid, återhämtningstid, jag vill ge min kropp och själ mer vila för det räckte inte alls med en vecka när vi var borta även om det var underbart! Jag vill kunna vara lite galen, boka en resa och bara åka! Livet är för kort!
Gräset är grönare på andra sidan.
Sitter och skriver tenta inom wellness, kom hem från Spanien igår, vilken omställning det faktiskt är. När jag klev av flyget och blev mött av skylten "Välkommen till Karlstad" så ställde jag mig frågan - Vad gör jag här egentligen? Jag vill inte vara här, jag vill tillbaka.
Man kan inte fly från sina problem, det ligger en sanning i att dom följer efter dig vart du än i världen vänder dig. Men genom att åka till ett nytt land, en ny miljö och nya sinnesintryck skapas även nya perspektiv och livet får en större helhet, inte en större mening men en annan mening. Jag satt en dag och åt lunch, med medelhavet som vy. För människorna som bor där är det inte mer märkvärdigt än att vi ser vänern, men för mig var det meningsfullt och vackert. Havet är så stort följt av en horisont som känns oändlig, där känner man sig liten men samtidigt växer man som människa genom att inget känns omöjligt. Att vakna till grannens tupp varje morgon, den behagliga känslan att gå ut på altanten och mötas av ljummen och behaglig vind, varm sol och dofter som inte går att definiera. Mitt sinne blev mer medvetet, medveten närvaro som det skulle förklaras i litteraturen. Här kan jag faktiskt bo, jag kan leva här om jag vill och om jag verkligen inte vill behöver jag inte åka härifrån, vi människor är praktiska och sätter våra egna käppar i hjulet. Jag avundas de som åker bort i 3 månader eller mer, hur gör dom? sparar pengar, hyr ut lägenheten och sen åker, svårare än så tycks det faktiskt inte vara. Kanske är man ändå en person med som är i behov av rutiner och trygghet, man vill veta att man har något stabilt att komma hem till, det vill väl alla egentligen. Men varför måste det stoppa oss för att göra något vi blir lyckliga av? Jag pratade med min bror om detta ämne över telefon, varför bor vi i ett grått Svergie med vår vardag som aldrig tycks bli annorlunda när vi har tillgång till hela världen, andra länder som erbjuder en ny vardag. Victor frågade mig igår om vi inte skulle byta stad, det hade säkert varit nyttigt och en bra omväxling men på något sätt kändes det svårare än att sätta sig på en flyg tillbaka till Spanien. Även om det bara skulle vara för ett halvår eller 1 år, så skulle jag vilja ta vara på det som finns där, även om det skulle innebära färre dagar i solstolen och fler dagar på jobbet. Man kan jobba med något värdefullt där med, språket lär man utveckla med tiden och bostaden är inte det absolut viktigaste eftersom det finns så mycket att ta del av utomhus, jag vet inte.. varför ska utlandet enbart klassas som en semesterort där vi mår bra, där vi landar och upptäcker nya saker? Varför tar jag inte mitt pick och pack och drar då när jag är klar i skolan? Det vet inte jag heller, för att man vill bilda familj och börja leva det livet man strävat efter här? Kanske, vad säger att jag måste ha bråttom? Inget.
130418
Det finns så många människor som har det så mycket värre, som lider dagligen överallt i världen. Det är inte ofta man tillåter sig själv att faktiskt se över sin egen situation, man vill inte skylta med att man har det jobbigt eller att det har varit jobbigt. Kanske är det för att man inte vill att någon ska tycka synd om en, man vill visa sig stark, du kanske redan har tjatat hål i öronen på dina närstående. Det borde vara okej, det är oftast okej. Det är egentligen din inre känslan som talar emot, att man borde sluta någongång. Det är visserligen inte så lätt att sluta när allt fortsätter och hittar nya vägar för att försvåra livet, Jag hade inte tänkt redogöra för hur lyckligt lottad jag är som har sådana underbara vänner och familj för det bör dom reda veta att jag tycker, att jag känner enorm tacksamhet. Finns det någon kvot som man har att fylla? Hit men inte längre, nu får det faktiskt vara bra. Är det så att man gör sin omgivning uttråkad genom att aldrig må bra och vara nöjd med livet? Det är inte mer än mänskligt, jag vet inte själv om jag hade orkat med mig själv så här länge.
Det finns logiska förklaringar till varför saker blir som dom blir, varför saker och ting drabbar dig. Enligt läkare finns det en eller flera faktorer som samspelar för att en fjäder ska bli till en höna. Det vet man om, men ändå kan jag inte låta bli att fråga: Varför? varför ska jag vara en av dom som drabbas? man tyckte att man lidigt tillräckligt genom åren, men det var inte i närheten av det jag hade framför mig. Det är en sak att ligga på sjukhus och behandlas för somatisk sjukdom, det var vidrigt på många sätt och den perioden startade något i mig som jag inte kunde föreställa mig. Att vara utelämnad, ha ont, vara rädd, befinna sig i ovisshet och vara ledsen över diagnoser som du aldrig hört talats om förut. Ska jag aldrig mer bli frisk nu? Det är som livet förändrats drastiskt på bara några dagar i följd av en lång bearbetningsperiod med återhämtning. Mentalt känner du dig överkörd och kroppen känns inte som din egen.
Om jag fick välja hade jag utan tvekan valt att vara fysiskt sjuk mot att må psykiskt dåligt, har man ont någonstans i kroppen går det att lindra, är du sjuk går det oftast att botas så länge du inte har riktigt otur. Här skulle jag kunna börja prata om dom som har det värre igen, men det tänker jag inte göra. Nu anpassar jag mig endast efter mig själv. Hade jag fått välja hade jag självklart inte valt något av det, jag vill vara frisk och må bra som många andra gör. Jag är tacksam för att jag inte behövde dras med en diagnos, men med det kom nästa åkomma som jag nu utreds för. Jag undrar återigen när det räcker? Jag har valt att inte vara orolig, det gör mig inte mer frisk.
Jag har många gånger hunnit fundera kring hur en relativt stabil människa kan bli så ostabil, vad är meningen och varför? Det känns som man blivit motbevisad med rågor, att man skulle känna sig själv såpass bra i min ålder. Jag har alltid kunna ha ett bra förhållningssätt, inte ta åt mig av saker som jag inte anser att jag borde oroa mig över, även om jag har ett öppet sinne har det ändå funnits ett avstånd mellan mig själv och andra, det drabbar inte mig för jag såpass jordnära som person, jag är för god. Det finns ingen tydlig orsak eller anledning till att det händer med ändå händer det, och du blir ställd mot väggen. Hur ska man kunna skilja på vad som är verkligt, vad som är sanning och vad som inte är det. Hur ska man orka och främst acceptera sitt bagage? när man väl kommer dit att det är ett bagage du bär, när det är dåtid och inte nutid. Man skulle kunna se det som en erfarenhet att använda sig av, men jag vill inte ha den erfarenheten. Jag kommer aldrig kunna använda mig av det, jag vill hellre att den aldrig ska ha funnits. Jag vill inte vara den som klarade allt, som behövde gå genom eld för att må bra. Återigen så känner jag en distans mellan mig själv och andra, fast åt andra hållet. Jag bytte på något vis sida, utan att jag förstår det själv. Här står jag och vinkar från andra sidan, vad fan gör jag här? Jag står på andra sidan sjön och kan inte simma, jag vet att jag inte är själv men vad spelar det för roll? Jag trivs hos mina nära, jag har ingen anledning stå här och behöva börja om på nytt. Det är orättvist, och ologiskt. Ordet tvångströja har fått en ny innebörd, den behöver inte sitta på för att kännas. Viljan att ta sig ut kan vara lika påtagbar, lika panikartad. Allt sker i delar, vad man kan kalla för delmål. Antingen kan jag bygga mig en bro, sakta men säkert bräda för bräda för att sedan ta mig över, kanske håller den eller så försvinner den under mina fötter. Jag kan försöka lära mig att simma, och vara nära på att drunka innan jag tar mig över om jag tar mig över, det är för farligt. Jag kan stanna kvar här och acceptera min verklighet, göra mig vän med den. Acceptera att tiden inte kan stannas, den kan inte spolas tillbaka, ord kan inte bli osagda och tankar går inte att radera. Efter det kanske jag lättare kan bygga mig en bro, en stadig bro som är säker nog att gå över. På andra sidan kommer min ö alltid finnas kvar, jag kommer inte kunna elda upp den, jag kommer inte kunna blunda för den, jag kommer behöva se den från andra sidan, ur ett annat perspektiv. Hur, det vet jag inte, jag är inte säker på att jag kan men jag vill kunna se möjligheten. Hade jag varit en fågel hade jag lärt mig att flyga, olyckligtvis är jag inte mer än människa.
Jag håller fast vid att min vilja och hopp räcker för att ta mig dit jag vill, idag är inte mina mål stora och fyllda med guld, jag vill sitta utomhus med solen i ansiktet, en kopp kaffe i handen och njuta av livet. Det krävs förtroende för mig själv, och andra, jag måste våga lita på att det går. Det går att dö och återuppstå, iallafall i min fantasivärld annars hade jag redan varit död och begraven nu. Men jag sitter ändå här, och har hopp om framtiden, vad ska det egentligen krävas av en människa för att vara lycklig? Ordspråket att livet är en berg och dala bana stämmer, men vem bestämmer hur den ska vara byggd? Jag skulle vilja säga du själv, men jag har fått bevis på att det inte fungerar så. Jag kanske borde vara glad för att jag inte hunnit bli så gammal, att jag har många år kvar att utforska därmed vet jag inte hur designen ser ut. Det jag hoppas är att jag kommer kunna bemästra den och bli starkare för varje gång jag möter en brant, och lyckligare för varje gång jag når en höjd. Det finns inget att skämmas över, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig göra, ingen skäms över att bryta ett ben och enligt mig finns det ingen skillnad mellan det och att gå sönder inombords.
Tillsvidare.
Kommer bloggen läggas åt sidan, kommer alltså inte ta bort den helt just nu men jag kommer heller inte hålla den aktiv. Så får vi helt enkelt se om jag väljer att fortsätta, eller ta bort den helt! så länge, puss på er som troget följt mig v
Söndag
Har funderat en längre tid på att ta bort min blogg, helt enkelt för att jag skriver för sällan plus att tiden inte räcker till för att göra den intressant att läsa överhuvudtaget. Dock såg jag nu att ALLA mina inlägg kommer att försvinna om jag tar bort den helt, så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra faktiskt.
Vilket eko
Hej!! Förvånad över hur många ni är som ändå kikar in varje dag - utan att jag skriver något. Men det har varit SÅ mycket på senaste. Tänkte härmed göra en sammanfattning av dom senaste månaderna..
Augusti: Får ett magkatarranfall, kan knappt gå tillslut av smärtan, besöker vårdcentralen ett antal gånger innan jag får mediciner utskrivet, jourläkaren på vårdcentralen säger "hade du haft en infektion hade varit blekare".. Får höra att det förmodligen är på grund av stress. Jag fyller 25 år, och lyckas hålla båda kalasen trots att jag har feber konstant. I skolan har vi psykiska sjukdomar 1, inkluderar en muntlig redovisning i grupp, salstenta, hemtenta och en metoduppgift. Får ett samtal om att mina levervärden är farligt höga, åker till kirurgakuten där dom säger motsatsen och att det förmodligen är efterdyningar från magkatarren. Känner mig relativt frisk på fredagen, orkar gå ut på en promenad.
September: Måndagen därpå, jag har precis ätit frukost och känner ett smärtsamt hugg i magen mellan bröst och navel, fler hugg som sedan kommer i intervaller. Varje hugg är så intensivt och gör så ont att jag blir svettig, tror att det är magkatarren som ändrat "karaktär" ringer till sjukvårdsupplysningen, mailar min vårdcentral, bokar en tid, tar nya prover, får träffa en jourläkare och har nu extremt ont vid höger sida av naveln. Hinner vara i skolan några dagar Får ytterligare en remiss till kirurgakuten, tar nya prover och blir förberedd med dropp, får vänta halva dagen. Läkaren uppmanar mig att åka hem och komma tillbaka dagen efter om det blivit värre, infektionsprovet är fortfarande förhöjt. Åker hem, och gråter mig till sömns den natten pga smärtorna. Blir inskörd av mamma dagen efter, tar nya prover och träffar kirurgen igen som lägger in mig på observation. Dag 2 stiger min feber från normaltemp till strax under 40 med en sänka på 300. (man ska ha runt 8) Dom sätter in antibiotika i dropp, 4 ggr per dag som gör att jag vill spy av illamående. Dag 3 gör jag en röntgen utav magen, visar sig vara en inflammation i tunntarmen. Missar den muntliga redovisningen i skolan, som var obligatorisk, stress.. fortsätter att bli behandlad med antibiotika och har fastat sedan dag 1. Dag 3 får jag flytande föda, vidrigt, ber om fil som sedan är det enda jag äter tills sista dagen då jag inte ville ha något alls. Dag 4 blir jag förberedd för att göra en koloskopi, får dricka 4 liter laxeringsmedel, tar mig ca 6 timmar att få ner allt. Får besök av mamma pappa och min bror, Victor är där varje kväll. Dag 5 genomgår jag en koloskopi, gråter och är livrädd innan jag väl försvinner in i någon slags dimma. Vaknar upp, omtumlad och yr, får se bilderna som tagits. Visar sig vara en infektion och en inflammation med tydliga sår i tunntarmen. Skrivs ut samma dag med kortison och mer antibotika, dom säger att dom tror det är Chrons sjukdom utan att ge mig någon vidare information eftersom det "läggs över på mag och tarm läkaren" som jag sedan ska få träffa. Åker hem, Drömmer mardrömmar varje natt om att jag blir våldtagen, torterad, kracshar med flygplan, sjunker med båtar, blir bedragen, bedrar.
Mår som ett kasse skit och har ordentlig yrsel förmodligen på grund av blodtrycket som sjunkit, jag slutade röka samma dag som jag blev inlagd och hade ett enormt abstinens när jag kom hem, allt kändes värdelös, meningslöst och oerhört tungt. Hade nu några få dagar att komma ikapp med skolan, salstenta och hemtenta som skulle göras på samma vecka. Fick hjälp av mina klasskamrater, och lyckades skriva båda med ett bra slutbetyg. Fick komplettera den muntliga delen och blev tillslut klar med kursen. Tror även att min fobi för nålar blev botad, har aldrig varit med om så mycket blodprov och nålar i hela mitt liv, som i min värld var ett rent helvete.Forsätter äta kortison, slutar med antibiotikan och väntar på provsvar, provsvar som jag får ca 7 veckor senare pga brist av läkare på patologen, skulle få vänta två månader för att komma till mag och tarm.
November: Äter fortfarande kortison, har fått biverkningar i from av humörsvängningar, går från glad till explosivit arg på kort tid. Mår annars relativt bra förutom att jag känner mig trött och "svagare" i kroppen. Äntligen dags för möte på mag och tarm efter missvisande samtal och vaga brev från sjukhuset. Har läst på om Chrons sjukdom, har skrivit ner ett a4 med frågor till läkaren. Har hunnit bearbeta att jag förmodligen aldrig kommer bli frisk igen, att jag har en kronisk tarmsjukdom som innebär mediciner och sjukhusbesök livet ut, har gråtit, varit arg, förtvivlad, bearbetet händelsen under tiden på sjukhuset. Får beskedet om att sannolikheten för Chrons sjukdom inte längre var så stor, det var fler faktorer som antydde på infektion. Bland annat feber och hög sänka, dramatisk återhämtning av antibiotika, och att mina nuvarande provsvar visade sig vara normala. Vilken bakterie som orsakat infektionen kunde man inte veta eftersom den baktieren försvann i och med antibiotikan innan prover togs, en svår infektion kan ge samma sår som ett skov som uppstår vid Chrons. Blir överlycklig, känns om ett mirakel. Dock kan man inte utesluta sjukdom helt förrän jag stått utan medicin under en tid, helt enkelt för att se om ett nytt skov skulle komma. Om det gör det, ska jag göra ytterligare en koloskopi för att säkerställa diagnosen som i det fallet då är Chrons sjukdom, blev lovad mindre mängd laxeringsmedel, det var mitt krav. I mitten av december sätts mitt kortison ut, och jag kommer då gå obehandlad i väntan på att det ska eller inte ska hända något. Mår jag bra, och mina provsvar förblir normala som ska tas i Januari behöver jag komma på återbesök först om ett halvår. Jag är med andra ord frisk om jag inte får ett nytt skov, frisk!
Jag har i mellan hunnit avklara psykiska sjukdomar II som hade samma upplägg som första kursen. Med andra ord väldigt mycket att göra! Missade en del arbetstimmar som jag försökte jobba ikapp i september för att inte stå utan lön, något jag också lyckades med. Vissa delar är utelämnade pga att det helt enkelt är för privat, men nu har ni iallafall fått en överblick över hur allt var, och är.
Jag är stolt över mig själv, och håller tummarna för att jag fortsätter att må bra!
Bild från tredje dagen på sjukhuset, har kännt mig snyggare! haha ;)
Tenta (or) ångest.
Jag har förtillfället gått under jorden, har enbart jobbat och pluggat inför kommande tentor den här veckan.. Det är så mycket att det snart hänger ut en schizofren person ur mitt huvud, en med borderline ur näsan och en med impulskontrollstörning ur örat! Hemtentan har jag inte börjat skriva på än, men något jag måste om jag inte ska sitta där igen och panikskriva på torsdag. Fan det är så intressant men så oändligt mycket att det bara blir frustrerande..
Idag har jag plugga halva dagen, och sedan jobbat. Kim kom för att få håret fixat, och senare Jonna så arbetspasset gick ändå fort. Hem och lagade mat, och sen har jag bara legat i soffan.. Victor hade städat när jag kom hem och var igång men tvätten, så skönt att jag slapp det! Känns som jag har axlarna uppe vid öronen konstant, jag är trött konstant. Jag behöver massage och en veckas sömn tror jag, haha! Det är bara att försöka tänka positivt och göra mitt bästa helt enkelt.
Mamma kom med en bunt foton förra veckan, som många av er vet så finns det inte så många foton kvar från förr i min familj. Dessa var från min mormor, så kul! :) Jag är 5 år, Johan är 9 år äldre (min bror) så han är runt 14 år här. Då var vi inte så stora minsann..
Halvkass dag.
Har kännt mig smådålig idag, hängig och trött, frusen och ont i kroppen, ont i magen.. Åkte hem direkt efter skolan och la mig i sängen, där låg jag i nästan tre timmar och läste. Känns lite bättre nu men det verkar ändå vara något.. Funkar inte att bli sjuk nu, har helt enkelt inte tid med det och min kropp orkar ärligt talat inte det heller! Får hoppas att det bara är något litet som försvinner snart.
På tal om något annat, lika tråkigt. Räkningar! Den här månaden drunkar jag i dom, det kostar att vara sjuk ska jag säga! Mitt i allt så var jag tvungen att göra ett besök hos tandläkaren också, 2400:- är den räkningen på, 1400:- till sjukhuset och andra läkarbesök, 1500:- till litteratur. Det är bara tre, sedan har man sina 'vanliga' räkningar på det. Tuur att det gick att lösa medicinerna åtminstone, annars hade det varit 1200:- till.. Jag går under i räkningarnas träsk, drunkar rent av sagt. Bli aldrig sjuk, laga aldrig tänder.
Till något godare, min nya favorit i matväg är pesto! Har underskattat denna 'krydda', funkar till väldigt mycket! I såser, på lax, eller som tillbehör. Idag fixade vi lax i ugn och pressad potatis och till det gjorde jag en kall sås bestående av pesto och cremefraiche, salt, peppar, italensk salladskrydda och citronpeppar. Receptet fick jag från Isabellas blogg (isabellaevita.blogg.se) som ofta bjuder på goda recept, lättlagade och nyttiga. Ändrade dock lite själv och använde inte kvarg bla..den blev jätte god, rekomenderas verkligen! Nästa gång ska jag testa den till kyckling.
Klar för idag
Precis krupit ner i sängen, trött som ett as men ändå inte så ska läsa lite ur nya boken en stund! Hittils verkar den bra, har hört att den blir bättre :) Dagen har gått i ett, först jobb sedan grupparbete, ner och 'bråka' med apoteket. Mitt högkostnadsskydd har tydligen gått ut och börjat om på nytt, med andra ord kostade mina mediciner 1200:- för en månad, fan att det ska vara så dyrt! Nästa gång blir dom hälften så dyra and so on men ändå. Tur att jag fått frikort inom öppen vården iallafall! Har fått så mycket räkningar så det är inte sant.. Efter det tog jag en fika med Jonna och pratade ikapp lite.
Till samtalet från läkaren så var det tyvärr inte så givande som jag hoppats på, läkaren som ringde hade inte mina provsvar på "papper" så hon kunde inte ge mig ett definitivt svar mer än att både blodprov och vävnadsprov visar på att det inte var en infektion som orsakade inflammationen utan snarare tvärtom, med andra ord så tyder mycket på att jag har chrons men jag får min diagnos när jag ska träffa min läkare på mag och tarm i början av november. Henne jag pratade med nu sa att jag kommer ha kontakt med henne vid eventuell operation, som jag självklart hoppas att jag kommer få slippa. Sådant är svårt att uttala sig om, eftersom man inte kan veta hur framtiden ser ut på förhand. Så jag får helt enkelt vänta lite till, det hade jag på känn också faktiskt. Dock ställer jag in mig på att det är såhär nu, och hoppas inte på något annat. Imorgon väntar en dag i skolan, börjar efter lunch så får lite sovmorgon iallafall! Lite fler bilder från i helgen ;)
Måndag
Godförmiddag! Befinner mig som tidigare nämt på jobbet, det har börjat suga lite i magen inför kommande samtal i em.. är inte nervös men det känns såklart lite oroligt i kroppen ändå. Efter jobbet ska jag direkt till skolan så jag hoppas inte jag hinner få samtalet på bussen, det har hänt allt för många ggr nu och det är inte kul att inte kunna prata i klartext. I helgen köpte jag ett nytt läppstift från make up store i färgen "'Magic" det är en kall lila ton till skillnad från mitt andra som har varma undertoner. Jag älskar det! Passar på att inviga det när jag jobbar ;)
Har tagit kortet i instagram så färgen är något kallare än vad som syns på bilden!
Today
Vaknade upp imorse och var lite lätt bakis faktiskt, var väääldigt länge sen känns det som! Gårdagen var jätte trevlig, god mat och mycket vin ;) både moster och bror med barn och sambos var med, alltid mysigt när många samlas. Vi skulle egentligen tagit en tur till stan idag, men ingen av oss orkade så vi har planerat att ta en dag till lön istället (lite roligare) .. Ganska frustrerande faktiskt att behöva planera dagarna för att kunna få tid till att 'umgås' i och med att Victor är ute på VFU så går vi om varandra. Vi tog iallafall en promenad istället, köpte en latte påvägen. Fick även en bok som jag länge velat ha ;) har hunnit läst ett kapitel under kvällen. Nu har jag kokat grönsakssoppa tills imorgon och strykt, vilket jag är värdelös på men det blev snyggare än innan åtminstone. Lång dag imorgon, jobbar 10-14 sen träffa min basgrupp 14,40 på uni för grupparbete sedan ringer även läkaren mellan 14-16 med provsvaren så snart ska jag bädda ner mig.
Mer nagellack!
Detta är det andra lacket jag köpte sist, inte lika fint som det andra men gillar färgen! Den är mörkila, återigen är jag inget proffs på att måla naglarna eller underhålla dom, men vad gör det ;) Depend nr: 115
Fredag - äntligen
Denna fredag är verkligen efterlängtad, veckan har kännts som en träningspass både i huvudet och i kroppen. Det märks att det är höst nu, höstterminen är alltid liite motigare. Har under dagen haft sammanlagt lite mer än 6 tim föreläsning, sista delen bestod av suicid (självmord) självmordstankar. Intressant men mycket för att avsluta veckan med är man redan är trött i huvudet! Skönt ska det bli med helg, ikväll ska vi äta tapas! Godisskålen är fylld och colan ligger på kylning ;) vi hade tänkt att åka till Örebro över helgen egentligen men det blev framflyttat så vi ska hem till mamma och pappa imorgon och äta middag tillsammans med min moster och hennes gubbe! Ska bli gott med ett glas vin :)
Kaffe och plugg
Har precis tagit kraft att komma igång med pluggandet, jag är så förbannat trött!! Jag har väl visserligen anledningar till att kroppen är trött eftersom jag fortfarande inte är frisk, som jag gärna vill tro! Idag fick jag iallafall "trappa ner" på kortisonet, så nu kan jag ta en kapsel mindre om dagen! det lilla som gör det brukar man säga, och det stämmer faktiskt. Nästa vecka ska jag iväg och ta prover inför kommande möte på mag & tarm, jag tror att jag blivit lite botad mot min blodprovsskräck på sjukhuset, det känns iallafall inte lika jobbigt. Men visst, klart jag skulle vilja slippa det helt men det är ju inget alternativ. Om det visar sig vara ett sämre besked på måndag så får jag nog förbereda mig på fler prover genom åren ändå så det är lika bra att försöka se över det helt enkelt!
Jag har varit i ett musikflow senaste timmen här hemma, jag fullständigt ÄLSKAR musik och jag blir som förälskad när jag hittar nya låtar som faller mig i smaken. När allt stämmer, när dom små sakerna gör hela låten! Jag får gåshud, och känner mig lycklig! Nu har jag totalt fastnat för två låtar av Van Halen, "Dreams" och "Can´t stop loving you" helt underbara låtar! Jag lyssnar mest på äldre musik, 80 tals rock eller vad man ska säga är en av favoriterna. Den här gången var det Kim som introducerade dom för mig, Tack tack tack!
