Vilket eko
Hej!! Förvånad över hur många ni är som ändå kikar in varje dag - utan att jag skriver något. Men det har varit SÅ mycket på senaste. Tänkte härmed göra en sammanfattning av dom senaste månaderna..
Augusti: Får ett magkatarranfall, kan knappt gå tillslut av smärtan, besöker vårdcentralen ett antal gånger innan jag får mediciner utskrivet, jourläkaren på vårdcentralen säger "hade du haft en infektion hade varit blekare".. Får höra att det förmodligen är på grund av stress. Jag fyller 25 år, och lyckas hålla båda kalasen trots att jag har feber konstant. I skolan har vi psykiska sjukdomar 1, inkluderar en muntlig redovisning i grupp, salstenta, hemtenta och en metoduppgift. Får ett samtal om att mina levervärden är farligt höga, åker till kirurgakuten där dom säger motsatsen och att det förmodligen är efterdyningar från magkatarren. Känner mig relativt frisk på fredagen, orkar gå ut på en promenad.
September: Måndagen därpå, jag har precis ätit frukost och känner ett smärtsamt hugg i magen mellan bröst och navel, fler hugg som sedan kommer i intervaller. Varje hugg är så intensivt och gör så ont att jag blir svettig, tror att det är magkatarren som ändrat "karaktär" ringer till sjukvårdsupplysningen, mailar min vårdcentral, bokar en tid, tar nya prover, får träffa en jourläkare och har nu extremt ont vid höger sida av naveln. Hinner vara i skolan några dagar Får ytterligare en remiss till kirurgakuten, tar nya prover och blir förberedd med dropp, får vänta halva dagen. Läkaren uppmanar mig att åka hem och komma tillbaka dagen efter om det blivit värre, infektionsprovet är fortfarande förhöjt. Åker hem, och gråter mig till sömns den natten pga smärtorna. Blir inskörd av mamma dagen efter, tar nya prover och träffar kirurgen igen som lägger in mig på observation. Dag 2 stiger min feber från normaltemp till strax under 40 med en sänka på 300. (man ska ha runt 8) Dom sätter in antibiotika i dropp, 4 ggr per dag som gör att jag vill spy av illamående. Dag 3 gör jag en röntgen utav magen, visar sig vara en inflammation i tunntarmen. Missar den muntliga redovisningen i skolan, som var obligatorisk, stress.. fortsätter att bli behandlad med antibiotika och har fastat sedan dag 1. Dag 3 får jag flytande föda, vidrigt, ber om fil som sedan är det enda jag äter tills sista dagen då jag inte ville ha något alls. Dag 4 blir jag förberedd för att göra en koloskopi, får dricka 4 liter laxeringsmedel, tar mig ca 6 timmar att få ner allt. Får besök av mamma pappa och min bror, Victor är där varje kväll. Dag 5 genomgår jag en koloskopi, gråter och är livrädd innan jag väl försvinner in i någon slags dimma. Vaknar upp, omtumlad och yr, får se bilderna som tagits. Visar sig vara en infektion och en inflammation med tydliga sår i tunntarmen. Skrivs ut samma dag med kortison och mer antibotika, dom säger att dom tror det är Chrons sjukdom utan att ge mig någon vidare information eftersom det "läggs över på mag och tarm läkaren" som jag sedan ska få träffa. Åker hem, Drömmer mardrömmar varje natt om att jag blir våldtagen, torterad, kracshar med flygplan, sjunker med båtar, blir bedragen, bedrar.
Mår som ett kasse skit och har ordentlig yrsel förmodligen på grund av blodtrycket som sjunkit, jag slutade röka samma dag som jag blev inlagd och hade ett enormt abstinens när jag kom hem, allt kändes värdelös, meningslöst och oerhört tungt. Hade nu några få dagar att komma ikapp med skolan, salstenta och hemtenta som skulle göras på samma vecka. Fick hjälp av mina klasskamrater, och lyckades skriva båda med ett bra slutbetyg. Fick komplettera den muntliga delen och blev tillslut klar med kursen. Tror även att min fobi för nålar blev botad, har aldrig varit med om så mycket blodprov och nålar i hela mitt liv, som i min värld var ett rent helvete.Forsätter äta kortison, slutar med antibiotikan och väntar på provsvar, provsvar som jag får ca 7 veckor senare pga brist av läkare på patologen, skulle få vänta två månader för att komma till mag och tarm.
November: Äter fortfarande kortison, har fått biverkningar i from av humörsvängningar, går från glad till explosivit arg på kort tid. Mår annars relativt bra förutom att jag känner mig trött och "svagare" i kroppen. Äntligen dags för möte på mag och tarm efter missvisande samtal och vaga brev från sjukhuset. Har läst på om Chrons sjukdom, har skrivit ner ett a4 med frågor till läkaren. Har hunnit bearbeta att jag förmodligen aldrig kommer bli frisk igen, att jag har en kronisk tarmsjukdom som innebär mediciner och sjukhusbesök livet ut, har gråtit, varit arg, förtvivlad, bearbetet händelsen under tiden på sjukhuset. Får beskedet om att sannolikheten för Chrons sjukdom inte längre var så stor, det var fler faktorer som antydde på infektion. Bland annat feber och hög sänka, dramatisk återhämtning av antibiotika, och att mina nuvarande provsvar visade sig vara normala. Vilken bakterie som orsakat infektionen kunde man inte veta eftersom den baktieren försvann i och med antibiotikan innan prover togs, en svår infektion kan ge samma sår som ett skov som uppstår vid Chrons. Blir överlycklig, känns om ett mirakel. Dock kan man inte utesluta sjukdom helt förrän jag stått utan medicin under en tid, helt enkelt för att se om ett nytt skov skulle komma. Om det gör det, ska jag göra ytterligare en koloskopi för att säkerställa diagnosen som i det fallet då är Chrons sjukdom, blev lovad mindre mängd laxeringsmedel, det var mitt krav. I mitten av december sätts mitt kortison ut, och jag kommer då gå obehandlad i väntan på att det ska eller inte ska hända något. Mår jag bra, och mina provsvar förblir normala som ska tas i Januari behöver jag komma på återbesök först om ett halvår. Jag är med andra ord frisk om jag inte får ett nytt skov, frisk!
Jag har i mellan hunnit avklara psykiska sjukdomar II som hade samma upplägg som första kursen. Med andra ord väldigt mycket att göra! Missade en del arbetstimmar som jag försökte jobba ikapp i september för att inte stå utan lön, något jag också lyckades med. Vissa delar är utelämnade pga att det helt enkelt är för privat, men nu har ni iallafall fått en överblick över hur allt var, och är.
Jag är stolt över mig själv, och håller tummarna för att jag fortsätter att må bra!
Bild från tredje dagen på sjukhuset, har kännt mig snyggare! haha ;)
Kommentarer
Trackback
