130418
Det finns så många människor som har det så mycket värre, som lider dagligen överallt i världen. Det är inte ofta man tillåter sig själv att faktiskt se över sin egen situation, man vill inte skylta med att man har det jobbigt eller att det har varit jobbigt. Kanske är det för att man inte vill att någon ska tycka synd om en, man vill visa sig stark, du kanske redan har tjatat hål i öronen på dina närstående. Det borde vara okej, det är oftast okej. Det är egentligen din inre känslan som talar emot, att man borde sluta någongång. Det är visserligen inte så lätt att sluta när allt fortsätter och hittar nya vägar för att försvåra livet, Jag hade inte tänkt redogöra för hur lyckligt lottad jag är som har sådana underbara vänner och familj för det bör dom reda veta att jag tycker, att jag känner enorm tacksamhet. Finns det någon kvot som man har att fylla? Hit men inte längre, nu får det faktiskt vara bra. Är det så att man gör sin omgivning uttråkad genom att aldrig må bra och vara nöjd med livet? Det är inte mer än mänskligt, jag vet inte själv om jag hade orkat med mig själv så här länge.
Det finns logiska förklaringar till varför saker blir som dom blir, varför saker och ting drabbar dig. Enligt läkare finns det en eller flera faktorer som samspelar för att en fjäder ska bli till en höna. Det vet man om, men ändå kan jag inte låta bli att fråga: Varför? varför ska jag vara en av dom som drabbas? man tyckte att man lidigt tillräckligt genom åren, men det var inte i närheten av det jag hade framför mig. Det är en sak att ligga på sjukhus och behandlas för somatisk sjukdom, det var vidrigt på många sätt och den perioden startade något i mig som jag inte kunde föreställa mig. Att vara utelämnad, ha ont, vara rädd, befinna sig i ovisshet och vara ledsen över diagnoser som du aldrig hört talats om förut. Ska jag aldrig mer bli frisk nu? Det är som livet förändrats drastiskt på bara några dagar i följd av en lång bearbetningsperiod med återhämtning. Mentalt känner du dig överkörd och kroppen känns inte som din egen.
Om jag fick välja hade jag utan tvekan valt att vara fysiskt sjuk mot att må psykiskt dåligt, har man ont någonstans i kroppen går det att lindra, är du sjuk går det oftast att botas så länge du inte har riktigt otur. Här skulle jag kunna börja prata om dom som har det värre igen, men det tänker jag inte göra. Nu anpassar jag mig endast efter mig själv. Hade jag fått välja hade jag självklart inte valt något av det, jag vill vara frisk och må bra som många andra gör. Jag är tacksam för att jag inte behövde dras med en diagnos, men med det kom nästa åkomma som jag nu utreds för. Jag undrar återigen när det räcker? Jag har valt att inte vara orolig, det gör mig inte mer frisk.
Jag har många gånger hunnit fundera kring hur en relativt stabil människa kan bli så ostabil, vad är meningen och varför? Det känns som man blivit motbevisad med rågor, att man skulle känna sig själv såpass bra i min ålder. Jag har alltid kunna ha ett bra förhållningssätt, inte ta åt mig av saker som jag inte anser att jag borde oroa mig över, även om jag har ett öppet sinne har det ändå funnits ett avstånd mellan mig själv och andra, det drabbar inte mig för jag såpass jordnära som person, jag är för god. Det finns ingen tydlig orsak eller anledning till att det händer med ändå händer det, och du blir ställd mot väggen. Hur ska man kunna skilja på vad som är verkligt, vad som är sanning och vad som inte är det. Hur ska man orka och främst acceptera sitt bagage? när man väl kommer dit att det är ett bagage du bär, när det är dåtid och inte nutid. Man skulle kunna se det som en erfarenhet att använda sig av, men jag vill inte ha den erfarenheten. Jag kommer aldrig kunna använda mig av det, jag vill hellre att den aldrig ska ha funnits. Jag vill inte vara den som klarade allt, som behövde gå genom eld för att må bra. Återigen så känner jag en distans mellan mig själv och andra, fast åt andra hållet. Jag bytte på något vis sida, utan att jag förstår det själv. Här står jag och vinkar från andra sidan, vad fan gör jag här? Jag står på andra sidan sjön och kan inte simma, jag vet att jag inte är själv men vad spelar det för roll? Jag trivs hos mina nära, jag har ingen anledning stå här och behöva börja om på nytt. Det är orättvist, och ologiskt. Ordet tvångströja har fått en ny innebörd, den behöver inte sitta på för att kännas. Viljan att ta sig ut kan vara lika påtagbar, lika panikartad. Allt sker i delar, vad man kan kalla för delmål. Antingen kan jag bygga mig en bro, sakta men säkert bräda för bräda för att sedan ta mig över, kanske håller den eller så försvinner den under mina fötter. Jag kan försöka lära mig att simma, och vara nära på att drunka innan jag tar mig över om jag tar mig över, det är för farligt. Jag kan stanna kvar här och acceptera min verklighet, göra mig vän med den. Acceptera att tiden inte kan stannas, den kan inte spolas tillbaka, ord kan inte bli osagda och tankar går inte att radera. Efter det kanske jag lättare kan bygga mig en bro, en stadig bro som är säker nog att gå över. På andra sidan kommer min ö alltid finnas kvar, jag kommer inte kunna elda upp den, jag kommer inte kunna blunda för den, jag kommer behöva se den från andra sidan, ur ett annat perspektiv. Hur, det vet jag inte, jag är inte säker på att jag kan men jag vill kunna se möjligheten. Hade jag varit en fågel hade jag lärt mig att flyga, olyckligtvis är jag inte mer än människa.
Jag håller fast vid att min vilja och hopp räcker för att ta mig dit jag vill, idag är inte mina mål stora och fyllda med guld, jag vill sitta utomhus med solen i ansiktet, en kopp kaffe i handen och njuta av livet. Det krävs förtroende för mig själv, och andra, jag måste våga lita på att det går. Det går att dö och återuppstå, iallafall i min fantasivärld annars hade jag redan varit död och begraven nu. Men jag sitter ändå här, och har hopp om framtiden, vad ska det egentligen krävas av en människa för att vara lycklig? Ordspråket att livet är en berg och dala bana stämmer, men vem bestämmer hur den ska vara byggd? Jag skulle vilja säga du själv, men jag har fått bevis på att det inte fungerar så. Jag kanske borde vara glad för att jag inte hunnit bli så gammal, att jag har många år kvar att utforska därmed vet jag inte hur designen ser ut. Det jag hoppas är att jag kommer kunna bemästra den och bli starkare för varje gång jag möter en brant, och lyckligare för varje gång jag når en höjd. Det finns inget att skämmas över, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig göra, ingen skäms över att bryta ett ben och enligt mig finns det ingen skillnad mellan det och att gå sönder inombords.
