johannabjorkman

I början av 2014 har det gått ett år sedan jag blev dålig, året som följde har utan tvekan varit det värsta året i mitt liv. Om man törs att säga så, man vet aldrig vad som händer i framtiden men hittils i mitt liv, och jag ber till alla befintliga gudar att det aldrig blir värre. Året går inte att sammanfatta på något sätt, det har varit en evig berg och dalbana. Ändå kan jag vara stolt över att jag står här, snart ett år senare och fortfarande andas. Jag har jobbat alla mina arbetspass, skrivit alla tentor och har varit på mer eller mindre alla föreläsningar, gjort 13 veckor praktik inom psykiatrin. Hur jag bar mig åt, det vet jag inte. Jag antar att man bara "gör" för att man måste, ingen vill förlora en kamp mellan vad jag vill kalla gott och ont. Jag vet dock att jag inte hade kommit hälften så långt om det inte var för min psykolog, rätt medicin och mina närmaste. Jag har under året även haft möjlighet att fly från verkligheten, i spanien har jag haft tid att läka och hämta kraft. Även jobbet har blivit en trygg punkt för mig, där trivs jag med både miljö, arbetsuppgifter och kollegor. Det har varit viktigt att ha tillfällen där jag kan vara mig själv, har även insett att jag måste ta vara på en av mina stora intressen och drömmar här i livet, det har en lugnande och läkande kraft på mig ,att få vara kreativ.

 

Såklart jag undrar hur 2014 kommer se ut, jag vet att det är mycket som kommer hända. Jag tar examen, mina vänner ska få barn, och förhoppningsvis kommer jag ha möjlighet att vidareutbilda mig inom makeup. Jag vet också att jag kommer få lära mig att gå på ny mark, lära känna mig själv på nytt eftersom det känns som att jag har dött och återuppstått flera gånger om själsligt under det här året. Alla har vi våra svagheter och svårigheter, dom måste man hitta för att kunna förstå sig själv. Jag måste leva lugnare, lyssna på min kropp och bromsa när det går för fort. Rutiner är viktigt, hela maskineriet måste fungera och det är verkligen lättare sagt än gjort. Något jag också vet är att jag aldrig kommer ge upp, det är som att sträva efter en förmögenhet, fast min förmögenhet innebär inre frid, att må bra och få vara lycklig, att ha motståndskraft till livets motgångar, att vara trygg i mig själv och framförallt ha kontrollen över mitt liv.

 

Det kanske är en lång väg kvar innan jag når min förmögenhet men varje del är en bit på vägen. Men dom orden kommer jag avsluta den här bloggen.

 

 

Nu har vi ÄNTLIGEN fått ett utflyttningsdatum, kommer i slutet av månaden lämna Herrhagen för Romstad. Har aldrig bott på den stadsdelen, jag har visserligen bott på Herrhagen 25 av 26 år haha! Det är tid att gå vidare. Vi kommer flytta till ett flerfamiljshus så vi får egen ingång och två balkonger åt vardera håll, den ena är stor och den andra är vid ingången. Har redan planer för hur jag vill ha det! Kommer kunna köpa en större balkongmöbel, har tänkt mig en soffa och två fotöljer och ett bord och på framsidan två enkla stolar och ett litet runt bord plus en del krukor och lyktor! Ska bli kul att få köpa nytt, tillsammans. Mycket av det som vi har hemma nu har vi köpt på varsitt håll, innan vi flyttade ihop förutom de större sakerna som säng och kökskbord. Har tänkt mig en svart skänk (byrå) i hallen, alla möbler vi har är princip vita så jag vill ha något som riktigt bryter av! Det ska jag matcha med svarta sittdynor eller liknande till vårt vita köksbord.. Sedan måste jag kika på en bättre förvaring till mitt smink och mina penslar, har tänk att köpa två mindre vaser som jag kan ha penslarna och borstarna i sedan behövs en bättre förvaring till resten av sminket, allt ligger just nu i en nelly skolåda i badrummet och lite överallt haha! Jag vill ha bättre ordning på allt.

 

 

Just nu står jag på jobbet och ska snart stänga ner, ska hem till min bror och fira lilla alve som fyllde 2 år i Augusti, alla har varit på varsitt håll så det blir att fira både mig och honom idag. Känns som det var väldigt längesen jag fyllde dock.. imorgon är det dags för en ny arbetsvecka i Karlskoga, den där jävla bussen..

 

Ganska vanligt citat, men har en stor innebörd eller hur? Jag har snart fullföljt en av mina drömmar, och det är att gå en utbildning som gör att jag kan jobba med psykisk ohälsa. Jag har alltid vilja arbeta med och för personer som mår dåligt. Baserat på egna erfarenheter inom psykiatrin bland annat så känns det som ett bra val, som jag anser är viktigt i samhället. Hur psykiskt sjuka blir bemötta, vilken hjälp man får och hur man blir behandlad. Att inte fastna, att inte känna sig ensam, att anhöriga får det stöd de behöver. Att man får rätt medicin, rätt samtalskontakt, kontinuerlig kontakt med läkare och so on. Jag är utbildad beteendevetare i juni, inom psykologi eller som Vård och Stödsamordnare som det också kallas. Det är inget val jag ångrar, jag kommer ha nytta av utbildningen hela mitt liv.

 

Dock har jag som många andra fler drömmar, drömmar som man känner att man måste uppfylla. Jag vill inte nöja mig när jag vet att jag kan utvecklas inom fler områden. Jag hade en tanke på att vidareutbilda mig inom KBT, för två år sedan. Den tanken är borta, jag är inte längre intresserad av behandlande arbete. Varför? Jo för att jag själv går genom det jag själv gör, jag har själv kontakt med psykiatrin och brukar vården. Självklart är det inget hinder om man känner att det är till sin fördel, men som jag känner; ska jag alltid röra mig inom det här området? även när man anser sig själv frisk framtiden? Att läka eller bli läkt, det är inte mitt drömyrke längre eftersom min egen situation har gjort mitt mätt på allt. "Man måste älska sig själv, innan man kan älska någon annan" är ett ganska passande uttryck som beskriver hur jag menar. Sen kommer det inte alltid vara såhär (peppar peppar) och jag kommer kanske efter några år vilja arbeta med det igen, känns mig redo och mogen för det. Det är en helt annan sak, men inget säger att jag måste göra det med en gång, eller någonsin egentligen. Det är visserligen inte min tanke, att lägga det helt bakom mig eftersom jag ändå har samma visioner som jag gick i utbildningen med. Jag har bestämt mig för att fullfölja en annan mycket stark dröm, kanske inte ger samma jobbmöjligheter men det är inte därför gör det heller. Jag vill utbilda mig till makeupartist, och så småningom hudteraput. Min dröm är ett jobba på en salong där vi är fler som jobbar med olika saker, en klassisk skönhetssalong skulle jag vilja säga! Frisörer, hudteraputer, nagelteknologer, makeup, massage eller vad man väljer att ta in. Det skulle vara jätte kul att faktiskt driva eget tillsammans med ett gång likasinnade, bli bokad på jobb, frilansa på olika event, modevisningar, plåtningar osv utöver jobbet på salongen. DET är min dröm, och har varit länge. I will follow my dreams!

Jag tänker inte stå där sen och ångra allt jag inte gjorde, livet är för kort.

 

 

 

Idag är en sån dag som jag bara skulle vilja ställa mig och SKRIKA allt vad jag kan! När motståndet är för hårt, när jag inte orkar. Blev såklart sjuk lagom tills jag kom hem, förmodligen streptokocker b eller c! Självklart inte den vanligaste som är a, nej för jag har opererat bort mina halsmandlar på grund av xxxxx antal streptokocker infektioner genom tiderna. SÅKLART! får pencillin, inte en vanlig pencillin som inte biter på mig utan en stark jävel som slår ut hela kroppen (får egentligen inte äta pencillin pga magen, den kan gå banans om jag har otur) men jag sket i det och åt ändå för att bli frisk fort, men nej då skalades varje viktig barriär bort som gör att jag fungerar, ett återfall på grund av att jag blev sjuk, så blir jag mer sjuk, så jag riskerar att bli sjuk igen när jag slutar med pencillinen. MEN DRA ÅT HELVETE VAD TRÖTT JAG BLIR! jag har bara lust att skrika, DRA ÅT HELVETE, HÅLL KÄFTEN, FÖRSVINN, RÖVHÅLSANSIKTE! IDIOTERS IDOTFAN, STICK, SCHAAAS! JÄVLA DRETLIV!!

 

Hahahahahaha :D

 

 

 

men annars är allt helt ok, gröna ängar och blåa hav.

En sak jag tog upp med min psykolog senast var stress, jag vet ju nu att jag inte tål stress speciellt bra. Jag har gjort det förr men absolut inte på samma sätt nu! Det är märkligt vad ärrad man blir, hur det påverkar kroppen i det långa loppet att vara eller ha varit sjuk en längre tid. Jag upplever nog dagligen en inre stress som jag försöker kompremissa med, en liten del stress är något man måste lära sig att hantera för det är så livet ser ut. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur man ska se upp för fällor, och hur man ska göra för att göra vardagen lugnare (som funkar för mig) Men, när man inte har något val? det är den ständiga frågan jag ställer, när det inte finns några genvägar? Jag har inte sedan jag blev sjuk för 9 månader sen varit sjukskriven en enda dag, inte på papper. Jag har gått till skolan, skrivit mina tentor och jobbat mina arbetspass. Privatlivet har varit något helt annat, där stod allt still. Oförmögen att göra något alls egentligen eftersom all kraft gick till att prestera i skolan och på jobbet, kanske därför det inte var så många som märkte av att jag var dålig överhuvudtaget. Va? DU sjuk? Jag som alltid är glad och positiv, som har gått i genom eldar för att ta mig dit jag är idag. Jag kan väl förstå idag att jag blev utbränd, utmattningsdepression som det annars kallas. Det jag inte förstår är hur det kunde bli så allvarligt, nedstämdhet och ångest är en sak men resten. 

 

Nu när praktiken börjat är det självklart mycket nytt, man blir stressad över det givetvis. Nya arbetstider, tidiga morgonar och ett helt annat yrke än vad man är van. Jag tycker det är kul, jag trivs jätte bra där jag har hamnat och med arbetsuppgifterna! Mitt problem är väl att jag går in med 100 % med en gång, jag vill mer än vad min kropp orkar. Självklart kan man begränsa sig själv genom att dra ner kraven på sig själv! Dock så kommer inte arbetsuppgifterna bli mindre, kraven kommer inte sänkas på mig utifrån utan jag förväntas att klara av vissa saker. Efter den första veckan kände jag att min kropp sa ifrån, redan efter några dagar i högt tempo. Likaså efter operationen när min kropp blev utsatt för stress, jag blev svag. Min kropp svarar genom klassiska saker som yrsel, huvudvärk, ångest och en enorm trötthet. Det gör mig ledsen, att inte klara av mer än så. Hur länge ska det behöva vara så? Det bästa för mig skulle egentligen vara att bli heltidsjukskriven för att helt ägna mig åt att bli frisk, få tid för ordentlig återhämtning. Ingen blir frisk över en dag, eller en vecka. Dock är det inte det jag strävar efter, jag vill ju komma vidare! Inte minst bli klar med skolan. Det har aldrig varit ett alternativ för mig att vli sjukskriven, det är jag faktiskt ledsen över, att jag inte fick möjligheten. Men, det som inte dödar det härdar som man brukar säga. Jag är bara rädd för min egen sårbarhet, skit rädd rent av sagt. Vad klarar jag av, vad klarar jag inte av? Jag vill ju inte bli utbränd igen, det är ju det det handlar om. Samtidigt kan jag inte gå runt som en kokt spagetti resten av mitt liv, och vara rädd för allt. Jag måste lära mig att hålla en balans, men jag vet inte hur än. Eller så kommer det fungera mycket bättre än vad jag tror, när veckorna har gått kanske jag märker att jag är mindre stressad än tvärtom. Det är det jag får satsa och hoppas på!

 

Nu kände jag att det här inlägget blev väldigt personligt, jag delar med mig av mycket av mina inre tankar. Jag hoppas att det är något ni uppskattar och förhoppningsvis är det någon som känner sig mindre ensam.

 

Min Psykolog E är verkligen någon som jag känner tillit till, jag är aldrig rädd för att säga saker till henne, även om jag är rädd så ser jag alltid till att få det sagt för jag vet att hon inte dömmer mig (förhoppningsvis)..Jag tror det är jätte viktigt att kunna lita på sin psykolog och känna sig trygg i det rummet, här kan jag släppa allt, vara mig själv och låta allt komma ut. Jag är jätte glad för att jag har henne, en gång i veckan. Vad jag än bär med mig under veckan så vet jag att jag får ventilera med henne den dagen, plocka av ryggsäcken och tömma den på innehåll. Det handlar inte om att hon ska ta hand om problemet, hon får det inte att försvinna men hon hjälper mig att byta och sätta nya ord på saker. Ibland ifrågasätta mig själv, ge mig själv svar, ibland får jag inga svar.

 

Den förra psykologen jag var hos för många år sedan när jag gick ett rehabprogram (för psykisk ohälsa inte något annat) så kände jag mig aldrig riktigt trygg med henne, det gjorde så att jag behöll mycket för mig själv! Det i sin tur ledde till att vi inte kom speciellt långt egentligen, det var saker jag aldrig vågade berätta som låg i grund för mycket vilket är synd. Dock ångrar jag det inte, för jag tror inte hon hade förstått. Jag går förbi henne ibland när jag ska till E men jag tror inte ens hon känner igen mig, jag blev väl en solskenshistoria för henne, en lätt sådan..

 

Förra veckan påpekade E att jag lät mer arg än ledsen, det hördes och märktes på det sättet jag pratade. Det är bra när all smärta förvandlas till ilska även om det inte håller så länge. Jag kände mig verkligen arg den dagen, typ "ge fan i mig, schaaas" som om jag pratade om mig själv till mig själv. Stundvis är jag väldigt arg, skit arg! arg för att jag aldrig blir helt frisk, arg för att jag blev sjuk, arg för att jag är så jävla sårbar, arg för att det drabbar mig, arg för att jag inte får vara lycklig när livet egentligen är så bra. Dom andra dagarna är det samma sak fast jag byter ut ordet arg mot ledsen istället, då känns det mest hopplöst. Varför kämpar man när man inte kommer någonstans? är det lika bra att sluta försöka? att sluta försöka för mig skulle innebära att acceptera att det inte kommer bli bättre, det i sin tur vägrar jag att leva med. Med andra ord  - jag kommer aldrig sluta kämpa förräns den dagen jag har vunnit om det nu ska ta flera år innan jag är helt frisk.

 

Hej på er! Står på jobbet och känner mig lite gladare än vanligt, rent av lite exalterad! min kollega Emelie var precis inne och vi disskuterade makeup-utbildningar som vi gärna vill gå, vi har tänkt att gå samma! Dock är många av utbildningarna som finns både dyra och långa vilket kräver att man inte har annan sysselsättning vilket vi båda har. Så en distansutbildning tyckte vi båda verkade bäst, så idag hittade vi i malmö som är har samarbete med stora leverantörer. Den är under 6 veckor och kostar heller inte skjortan, kursstarten är i januari så man hinner ju samtidigt spara undan den summan. Efter utbildningen blir man diplomerad makeup-specialist.. VILKEN DRÖM!

Huh, vilken jävla vecka det har varit! Dra åt helvete vad ONT jag har haft.. Jag var nog lite för stöddig inför smärtan eftersom det var tredje gången. Dom andra två gångerna har det handlat om att förstora, första gången var en nära döden upplevelse eftersom jag naturligt sett inte har mycket till bröst. Har varit sängbunden i nästan en vecka, har inte kunnat ta mig ur/i sängen själv och har heller inte kunnat sova på sidan (eller mage) utan enbart på rygg vilket har gett mig näst intill liggsår, haha! jag har fått jätte ont i svanken och bäckenet så nu sover jag i soffan för att få variation. Operationen gick iallafall bra, och det är slutändan värt det!

 

Snart är hösten här, det känns utomhus! Det är kallare på morgonen och kallare på natten, men jag har inget emot det :) Det känns skönt att jag snart går av mitt sommarschema här på jobbet, kommer givetvis fortsätta jobba men inte lika mycket eftersom skolan och praktiken drar igång. Hösten erbjuder en hel del i år, om ca två veckor ska jag opereras och jag är fortfarande lika nervös, nästan så jag får kalla fötter och tänker "nej jag struntar i det" haha, det var ett lätt men ändå stort beslut för mig att göra det här och jag vet vad mycket bättre jag kommer må efteråt men ändå, jag har ingen aning om hur det kommer bli. En vecka efter operationen börjar min tre månaders långa praktik i Karlskoga, kommer bli en del pendlande under veckorna men jag har tänkt att göra ett schema från början som jag kan förhålla mig till. Tre veckor efter op i mitten av september så åker jag ner till Spanien igen för att "fira" min födelsedag, mina föräldrar kommer redan vara på plats då dom åker dit på semester ett par veckor tidigare. Under hösten får vi förhoppningsvis flytta till Romstad, där vi väntar på att en lägenhet ska bli ledig, det kommer innebära egen ingång, trädgård och en mycket högre standard! Det ser jag verkligen fram emot! Eftersom jag själv inte kan ha katt med min allergi kommer jag kunna vara hela husets kattmamma eftersom det bor ca 6 katter i huset ;) i skrivande stund står jag på jobbet, när jag får hem idag går jag på en veckas semester! Ska bli jätte skönt faktiskt, har en tenta som jag ska skriva under veckan men inga tider att passa så kan passa på att sova ut ordentligt!

Jag har på senaste tiden blivit sugen på att antingen göra en ny blogg eller göra om den här, jag kommer ju vilja fortsätta skriva som vanligt men samtidigt vill jag göra utrymme för mina andra intressen som hår och smink, smink först och främst ;) Det känns dock lite knepigt att blanda sådana inlägg med de jag skriver om nu. Så antingen lämnar jag den här bloggen till att vara privat, och satsar på en ny för att kunna visa, tipsa och bara ha till det eller så gör jag om den här bloggen och skippar den privata delen helt, jag vet inte riktigt.. Det vore ju så kul att visa lite vad jag gör, med en bra kamera och kunna tipsa om produkter/nyheter! Det är trots allt det jag håller på med vid sidan av skolan! Vad tror ni, finns det ett intresse för det?

Idag pratade jag och min psykolog om vad man har för förväntningar på framtiden, hur ser livet ut för mig när jag är frisk. Jag fick beskriva min vardag, den innehöll inget mer än för en normal person. Jag håller fast vid att jag har som mål att kunna sitta på en bänk med en kaffekopp och bara vara, inte behöva känna någon ångest, inte bli avbruten av jobbiga tankar utan bara kunna njuta av kaffet då och där. Oro lever vi alla med, ångest är förmodligen något jag alltid kommer ha mer eller mindre av, det är jag helt okej med egentligen för så fungerar jag. Jag vill bara att majoriteten av mina dagar ska vara bra, och inte tvärtom. Jag tycker inte det är för mycket begärt av livet, det är inte så att jag inte blir nöjd om jag inte blir miljonär eller får allt jag önskar mig livet.. det är inte livskvalité för mig längre.

 

Jag kan slå vad om att alla som en gång varit sjuka har slagits av tanken "tänk om jag aldrig blir frisk" eller "tänk om jag inte kan bli mer frisk än såhär" Det är tankar som kommer och går med jämna mellanrum, man stannar upp och blir rädd av att tiden går och inget händer, även om det har hänt mycket om man jämför med för några månader sen. Man (jag) är en otålig person, jag vill att saker ska hända nu med en gång, snabbt ska det gå! Samma gäller det här, jag vill må bättre och bli frisk snabbare än vad jag är kapabel till, jag vill se förbättring fort så jag har något att hålla fast vid. En trygghet, att det sakta men säkert ändå blir bättre. Jag mår mycket bättre nu än tidigare, men jag är inte frisk ännu och det kommer säkert dröja länge innan jag kan se mig i backspegeln. Även om jag en dag kommer må bra, så finns rädslor som ska bearbetas, händelsen i sig ska bearbetas ochn det är en del av återhämtningen vilket man heller inte få glömma.

 

Det är först nu som jag har börjat kunna prata om det, berätta vad som har hänt, vad jag varit med om. Det är lika jobbigt varje gång som jag öppnar mig för en vän, jag blir lika rädd varje gång att jag ska bli lämnad, bli missförstådd eller bortskjuten även om jag vet att mina vänner inte är sådana personer. Men det krävs mod att öppna sig och dela med sig av sin inre värld, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna dela med mig utan att känna mig rädd för vad jag ska få för bemötande, inte tycka det känns olustigt och konstigt även om jag har accepterat det. Man borde skita i vad andra tycker och tänker egentligen, men det är svårt att tänka så när du är såpass mottaglig som man är. Det känns som man sjunker och blir en minimal människa, någon som folk höjer ögonbrynen till även fast det aldrig har hänt. Alla är inte mottagliga för den sortens information heller, det ska man ha med sig. Alla har inte ett öppet sinne, och kan se det för vad det är utan att dömma. Därav väljer man varsamt vem man pratar med, och där stannar det. Jag tycker dock att det är jätte skönt att kunna skriva av mig här, och ändå dela med mig av det jag går i genom, det som är relevant i det hela. Alla depressioner ser olika ut, det är egentligen inte innehållet som är väsentligt.

 

Ikväll ska jag dricka vin och äta gott med Isabelle, vi båda är gräsänkor och passar på att ha en kväll för oss själva! :)

Som ni kanske märker skriver jag inte speciellt regelbundet, det är på grund av att jag bara skriver när jag känner att jag vill helt enkelt. Jag tycker inte det finns någon vits med att skriva bara för att, det är onödigt ;) Jag fick höra från en vän idag att min blogg är öppen och ärlig, att jag inte försöker försköna något utan skriver precis som det är, såhär är det och att det är en befriande läsning på ett sätt. Jag blir glad av att höra sånt! Verklig läsning, det är precis det som det ska vara. Jag delar med mig av något som inte är speciellt välomtalat, vi visar bara våra fina sidor och vår vardag med guldkant. Det har tagit lååång tid för mig att få sjukdomsinsikt, jag förstod väl från början att något inte stod rätt till men då tänker man mest att man blivit dum i huvudet och att det inte är "på grund av" något annat som du kan få hjälp för. Idag kan jag se tydligare kontraster mellan vad som är sjukt och vad som bara är jag och hur jag är. Det är inte alltid det är så självklart dock eftersom man lätt analyserar alla känslor, tankar och situationer du hamnar i. Begreppet "skit samma" finns inte längre, utan det ska lösas och begrundas innan jag kan släppa det, sen kan det innebära att jag behöver släppa det fler gånger innan det ger med sig. Det måste dundra och åska lite innan regnet kommer, och det måste regna lite innan solen tittar fram. Så funkar jag! Det är inte någon av er som kommenterar mina inlägg även om ni är flertal som läser, om det finns någon som känner sig hjälpt av det jag skriver eller åtminstone inte känner sig ensam så blir jag bara glad! Jag tar gärna emot frågor också, det kan handla om dig eller om mig, känns det svårt att skriva en kommentar maila mig gärna så ska jag göra mitt bästa för att kunna svara! [email protected] :)

 

Givetvis finns det frågor som jag inte kommer svara på, om jag nu kommer få någon alls! men som sagt, jag hjälper gärna till och är ett stöd. Puss!

 

När man mår dåligt eller har en sämre period och sedan börjar må bättre vill man inget annat än att fortsätta må bra, vi är alla olika känsliga för arbetsbelastningar och stress. Det finns dom som kör på utan att stanna upp och känna efter hur kroppen mår, man missar varningssignaler för när kroppen behöver varva ner och när stressen inte längre är positiv. Som jag sagt innan kan en liten del stress vara som bränsle, man jobbar mer effektivt. Jag kan säga att jag själv varit sådan förut, jag får mycket gjort och håller mina deadlines. På senaste har jag förstått att det inte håller i längden, det är ingen som orkar köra på i 110 allt för länge även om man tror att det går, tills den dagen det tar stopp.

 

Man vill som vän vara sina vänner tillags, man vill hitta på saker, hinna träffa dom du saknar, hålla kontakt och visa att man bryr sig. Detta resulterade sig i för mig att jag bokade mina veckor fulla med planer, det var inte sällan det hände att jag dubbelbokade för att jag glömt att jag redan hade planer. Det är liksom ingen vits med att ta en kaffe med 3 olika personer på en och samma dag, vänner handlar om kvalité och inte kvantitet. Hur mycket får man egentligen ut av den fikan? Hellre att man prioriterar en fikastund och att du kan vara helt närvarande. Det kunde gå dagar där jag glömde att äta för att jag var ute på vift och gjorde annat, jag menar inte att alla dagar varit hektiska men jag har velat mer än vad jag egentligen orkade och det har bitit mig i röven. Det har hänt för många gånger att jag har fått skriva tentor på mindre än 8 tim, läst och pluggat på jobbet och suttit långt in på natten för att hinna. Det är okej IBLAND, men det ska inte bli den standarden man lever efter. Jag tycker därför är viktigt att hitta verktyg som man kan använda sig av, signaler att lyssna efter. Att hitta sin egen nödbroms för att undvika den här stressen, oron och ångesten som många upplever. Här kommer några tips som jag försöker gå efter, det funkar inte alla gånger men det är bra att ha med i tankarna.

 

Tips:

1. Ta aldrig på dig mer än vad du egentligen har tid med, eller vad du orkar. Det är OK att säga nej till ett arbetspass om du redan har jobbat mycket på senaste, behöver vila eller har andra planer.
2. Sätt undan tid för dig själv, även om det är flera personer som drar i dig en fredagkväll och du känner dig trött, säg nej och ge dig själv dom timmarna till återhämtning. Egentid är viktigt!
3. Planera din tid, skriv upp vad du har för planer i din kalender och se till att det är ett sunt schema. Om det känns för mycket att det inte längre känns kul, prioritera det som är viktigast för dig.
4. Dammtussar under sängen, tvätt och disk är det ingen som har dött av men försök att hålla efter hemma så att DU trivs. Man mår bättre när det är ordning och reda runt om, men man ska heller inte göra hemmet till en stress som får dig att må sämre, gör något varje dag.
5. Prioritera sömnen, om du har svårt att somna gå och lägg dig en timme tidigare för att kroppen ska kunna varva ner. Jag sover bättre när sovrummet är svalt, dämpa belysningen hemma i tid.
6. Som alla redan vet, rör på dig så mår kroppen bättre. Jag rekomenderar Skivtång, och spinning.
7. Ta hand om din kropp, unna dig en massage eller sätt undan tid där du pysslar om dig själv hemma, det kan vara enkla saker som att ta ett bad, peeling, ansiktsmask, ansa och färga ögonbrynen.
8. När du känner att kroppen är trött, tillåt dig att vara trött och ge det kroppen behöver - återhämtning. Ta en sovmorgon, planera inte dagen eller ta en dag från jobbet eller skolan om det är möjligt.
9. Ha en person du kan prata med, vill du inte gå till en psykolog eller kurator är det viktigt att kunna prata om sin oro och sina problem. Prata med någon du känner förtroende för!
10. Bli vän med dig själv, det är okej att inte kunna prestera eller vara på topp hela tiden. Acceptera hur du fungerar och jämför inte dig själv med andra.
11. Alltid försöka bevara hoppet om att en bättre tid kommer, tro på dig själv och umgås med dom du tycker om.

Ända sedan D babyshower där fick låna en väns systemkamera har jag blivit sugen på en egen, jag tyckte det var riktigt roligt! Jag kan ju ingenting om foto, vilken kamera man ska ha och allt som hör till. Det enda jag har ägt är en vanlig digitalkamera och nu tar man kort med telefonen, jag fantiserar om att få gå ut i naturen och fota! Hitta inspiration i fina bilder, fånga ögonblick helt enkelt. Det blir ju SÅ mycket finare kort med en systemkamera, skulle gärna vilja lära mig grunderna! Dock vet jag inte vad som passar som "nybörjar" kamera? Någon av er som har tips? Det ska alltså inte vara för avancerat, jag kan som sagt ingenting och behöver ha en enkel men ändå bra kamera!

I början när jag blev sjuk hade jag aldrig några tankar eller planer på att dela med mig genom min blogg, för er som har följt mig vet att jag slutade skriva under en lång tid. Det kändes alldeles för utelämnande och vad kunde jag annars skriva om? Det hände inget annat i mitt liv än just DET. Dock har jag märkt att jag mår bättre av att få skriva av mig, givetvis öppnar jag mig inte som en bok och det finns det ingen anledning att göra. Det är inte bara att bli sjuk och sen bli frisk, återhämtningen där i mellan kan jag säga är minst lika tuff. De dagar man mår sämre eller perioder där medicin byts ut/ställs in är som återfall, inte ett steg tillbaka utan snarare 100. Visst att man har med sig att det inte varar för evigt, men när dom perioderna blir smärtsamt långa börjar man sakta men säkert börja tvivla på att det ska gå över, även om det gjort det förut. Man är inte bara trött i huvudet utan även i kroppen, jag kan t om få feber när jag mår som sämst för att min kropp arbetar så. Kan tycka det är bra, för då kommer "skiten ut" på ett sätt. Dom dagarna när inget hjälper, inga säkerhetsåtergärder fungerar då känns det jobbigt. Jag kom på mig själv idag att jag blivit en riktigt virrpanna, jag får som små blackouts! På stranden i Spanien frågade jag vart min handduk var, jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Victor tittar på mig och säger att den sitter på mitt huvud, haha! Sånt kan väl hända alla, idag lämnade jag nycklarna i dörren och sprang runt och letade efter dom innan jobbet, till sist anade jag nästan att jag glömt dom i dörren och visst där satt dom! Här på jobbet glömmer jag priser och blandar ihop produkter, känner mig bara allmänt snurrig! Det är en riktigt obekväm känsla, att inte riktigt vara med i huvudet. Har börjat fundera på om det är en biverkning av medicinen, kanske jag bör äta mindre än vad jag gör. Jag är ingen läkare så egentligen inte idé att spekulera utan jag får snällt vänta på mitt uppföljningsmöte, måste bara komma ihåg att ringa och byta läkare innan det är dags!!

 

Alex hoppade inte några timmar för mig idag, det var riktigt skönt att få sova ut ordentligt imorse eftersom febern kom tillbaka igår ikväll. Kroppen har kännts väldigt matt och jag kände att det var dags att lyssna den, hellre att gå minus några timmar än att stå på jobbet och bli sämre. Så nu jobbar jag bara några timmar innan stängning, kändes lagom eftersom jag ska jobba i helgen. Tänkte visa er en bild från bröllopet, längtar tills alla bilder är klara som fotografen tog. Smink och hår av mig, dock syns det inte jätte bra på denna här bilden. 

 

 

 

20130710

 

 

Är hemma från en veckas semester, kom hem i tisdags och kommer nu jobba fram tills på måndag. Även fast det inte är någon tidsskillnad blir man smått jetlaggad när man kommer hem, det blir en omställning att kliva in lägenheten och sova i sin egen säng. Veckan har varit blandad, givetvis har det varit underbart med sol och värme, att få bada i medelhavet och ligga och flyta i poolen på dagarna! Bättre avkoppling finns egentligen inte. Men som jag sa senaste så är det alldeles för kort tid med en vecka, det är först sista dagen man känner att man hunnit landa och koppla av och då ska man hem igen! Är jätte glad över att jag fick åka iväg överhuvudtaget men om jag hade fått välja så hade jag stannat mycket längre. Bröllopet var fantastiskt fint, Jenny blev så fin och allt gick enligt planerna (bortsett från att jag fick springa barfota till stranden utan att hinna fixa mig själv, haha) God mat och festande långt in på natten. Lyckat med andra ord! :) Är inne på min 3e vecka med doshöjningen av medicin nu, vilket jävla helvete detta är. Min läkare sa att jag skulle slippa det här, men så blev inte fallet. Samtidigt så vet jag inte om hon förstod mig alls, vi pratade inte samma språk - på fler sätt en ett. Jag har faktiskt funderat på att byta läkare eftersom hon nu ska vara "min" läkare framöver, jag tycker det är viktigt att man förstår varandra. Jag är inte den som är den, men innan man börjar jobba inom primärvården eller psykiatrin SKA man behärska det svenska språket! Man har inte en chans annars som patient att göra sig förstådd eller FÖRSTÅ vad läkaren säger. I detta fall kom nog min läkare från USA eller liknande, jag försökte verkligen prata tydligt utan metaforer eller liknelser, men ändå gick inte informationen fram vilket visade sig i att hon frågade mig frågor på saker jag nyss hade sagt.

 

Ex, Jag "Jag har inga direkta biverkningar mer än att jag tappar hår och svettas mycket"

 

Läkaren mumlar "aha okej.."

 

Tystnad

 

Läkaren "Har du några biverkningar?"

 

Jag känner hur en mindre bomb exploderar i mig, men ler och upprepar det jag nyss sa.

 

Jag "Jag sover iallafall utan imovane nu, sedan en vecka tillbaka och det känns bra. Jag har trappat ut dom själv"

 

Läkaren "Aha okej..Hur är det med sömnen? behöver du medicin för att kunna sova?"

 

DU SKÄMTAR...

 

 

Läkaren "Så du behöver bara ha imovane alltså.."

 

Jag "Nej jag sover utan imovane som sagt!"

 

Läkaren " Men varför vill du ha fler utskrivna då?"

 

Jag "Det vill jag inte?"

 

Börjar fundera på om hon är döv eller om hon lider av någon annan åkomma..

 

Läkaren "Nej okej, är du säker på att du har tillräckligt med resten?"

 

 

Läkaren "Har du mycket humörsvängningar?"

 

Jag " Det beror helt på vad du menar med mycket..."

 

Läkaren "ehm, kan du vara på ett humör på morgonen och ett humör på kvällen?"

 

Jag "Ja, det är väl klart" (VEM KAN INTE DET??)

 

Läkaren "okej, men om du känner att det inte är bättre efter den här doshöjningen så kan vi kanske prova stämningstabiliserande"

 

 

Läkaren "Så, Johanna du har bara problem med ångest?"

 

Jag "Nej, definitivt inte" och fyller i.

 

 

 

Nästa vecka kommer det förhoppningvis vända, eller "klinga av" som jag brukar säga. Det är mellan 4-8 veckor förändringen sker, om jag längtar!! Jag längtar efter SÅ mycket just nu där en av sakerna är att må bra, känna mig fri, återta kontrollen över mitt liv. Jag längtar tillbaka till sol och värme, jag längtar efter att känna mig genuint lycklig, jag längtar efter att känna mig totalt avslappnad. Jag drömmer om total återhämtning där det är min tur att leva! Förhoppningvis är det dit jag är påväg.

 

 

Innan jag träffade läkaren i torsdags funderade jag mycket på om det var värt att höja dosen på mina mediciner igen, det fanns en fördel och en nackdel. Fördelen var att jag då skulle gå på rekomenderad dos, vilket givetvis är bra då jag har gått på lägre dos som inte kännts tillräcklig på alla plan. Nackdelen är att den medicinen jag äter ger ångest under första perioden, man blir avsevärt sämre innan kroppen har ställt in sig. Detta gäller alla ssri (antidepressivt) egentligen men jag fick höra att just den jag äter är välkänd för det. Det var det ingen som sa från början, det hade förmodligen kännts lättare att hantera de första veckorna om jag visste att den var värst av dom alla, Jag har redan gått i genom det här tre gånger nu. Första gången då den första medicinen skulle sättas in, sedan för att byta till min nuvarande och efter det höja dosen, nu ska jag alltså höja dosen igen. Jag är redan utmattad, jag kanske har haft sammanlagt 10 bra dagar sedan jag började med medicinerna. Då ska tilläggas att jag började redan i februari, anledningen till det är att maxeffekt ges efter 4-6 veckor och därav måste man vänta in den perioden för att sedan ta ställning om det är tillräckligt eller behövs bytas ut. Dagarna innan mitt läkarbesök hade varit BRA, förvånande bra och jag kände mig lyckligare än på länge. Jag tackar för dom dagarna, de blir som andetag för mig. Läkaren jag träffade sa att jag skulle slippa ångesten den här gången eftersom min kropp har hunnit bli inkörd på medicinen, jag tänkte därför att det var värt att prova. Jag ska på semester nästa vecka, min bror gifter sig som redan nämnt i spanien och då vill jag må bra. Det hann gå två dagar innan ångesten kom tillbaka, en ångest som sätter sig i alla kroppsdelar och som gör mig känslolös förutom den ständigt ilande ångesten. Om jag fick beskriva ångest med fyra ord skulle det vara; smärta, sorg, hopplöshet och rädsla. Smärtan står för att den ständigt gör ont, det isar i kroppen likt tigerbalsam och jag får nästan alltid muskevärk. Sorg säger sig självt, man är i grunden så otroligt ledsen över att behöva dras med den här känslan, att den är återkommande och aldrig lämnar dig ifred. Hopplöshet står för att det aldrig går över, det känns som man hamnar på ruta ett om och om igen, rädslan står för alla rädslor för att aldrig bli bättre, att aldrig bli helt frisk. Även rädslan över att bli galen, att kroppen ska ge upp. Det säger sig självt att det är jobbiga känslor att dras med, men jag vet nu att jag kan må så mycket bättre, att detta inte är ett bakslag egentligen eftersom ångesten faktiskt beror på något som går över. Det är något jag hela tiden måste övertala mig själv om, att det går över för varje gång det här händer känns det som den är här för att stanna, här för att stoppa mig från att vara lycklig.

Något som jag har uppfattat ingår i sorgen över att man blev sjuk är att man tappat fotfästet om sig själv, du tror du känner dig själv och känner dig stabil i vem du är - och inte är. När man sedan drabbas av psykisk ohälsa som slår undan benen på dig märker du att du kanske inte kände dig själv så väl som du trodde, helt plötsligt har en ny dörr öppnats till en mycket otrevlig och skrämmande plats. På den platsen känner du dig inte så stabil längre, snarare tvärtom. Under återhämtningsprocessen tror jag det är normalt att sörja över att man hamnade där, så är det iallafall för mig. Det är något jag kommer få bearbeta under lång tid, för att göra mig vän med det eller åtminstone acceptera det för vad det är.

 

Något jag har märkt är viktigt är att lära känna sina egna svagheter, och därmed kunna läsa av varningssignaler för när man ska dra i bromsen, för min del handlar det om att hantera stress. Förr var jag väldigt stresstålig, jag jobbade nästan som bäst under stress. Det stämmer till en viss del nu med, men på en annan bekostnad. Jag kan inte hantera stress på samma sätt nu som tidigare, jag är väldigt känslig för stress istället och gränsen mellan att vara effektiv och stressad är hårfin. Jag har börjat försöka känna efter när stressen leder till ångest, det är då jag måste varva ner. Rent praktiskt kan det handla om att börja med tentan i god tid, avboka en träff som jag egentligen inte hinner eller orkar, säga nej till ett extrapass på jobbet för att kroppen behöver vila. Sen kommer det alltid finnas dom som tycker man är tråkig och osocial, men då får det vara så. Jag prioriterar det som är bäst för mig först och främst, ibland är det faktiskt helt okej att vara egoistisk.

 

I veckan fick jag ett samtal och en förfrågan från ett projekt som heter "våga fråga" som arbetar mot stigma inom psykisk ohälsa, något jag verkligen brinner för. Dom vill att jag ska dela med mig av mina erfarenheter inom psykiatrin i en berättelse som sedan ska dramatiseras under mässan. Jag tackade ja, det känns riktigt spännande att kunna bidra med något till andra. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag är redo att dela med mig av, eller om jag någonsin kommer vilja vara öppen om alla delar. Det är givetvis väldigt privat, men egentligen är det inte innehållet som har betydelse. Alla berättelser är unika, även om alla har en gemensam tråd. Min berättelse kommer därför vara byggd på bemötande inom psykiatrin, och inte så mycket om mina personliga resa. Hur som helst så känns det jätte kul att ha fått den här möjligheten, att kunna bidra på något sätt som hjälper andra.

 

Det är mycket som närmar sig nu, jag älskar att ha något att se fram emot! Det höjer min vardag något så enormt, när vardagen känns trist är det viktigt att ha något som händer framöver som man kan längta efter.. Nu i början av juli åker jag tillbaka till Spanien, den här gången följer såklart Victor med eftersom min bror ska gifta sig där nere och jag ska göra brudens hår och makeup! :) Ska verkligen bli spännande och jag känner mig ärad att få göra det. Vi ska ses nu i veckan och gå genom frisyr och smink, allt är inköpt och fixat! Det ska bli skönt att komma iväg igen, jag mår så bra där nere. Jag vet inte om det är värmen, miljön eller mentaliteten som gör det men jag är glad över att mina föräldrar har köpt boende där, man blir oberoende av hotell och dyra charterresor. Sen är det klart att det är en lyx i sig.. Tror inte det kommer vara ett öga torrt på bröllopsdagen, dom kommer vara så fina! Sen är det bara ca 2 månad kvar tills operation, jag är som sagt mer nervös nu än tidigare. Jag är t om mer nervös för narkosen, mer nervös för hur ont jag kommer ha eftersom kirurgen kommer skapa en ny ficka så lär jag inte tycka det känns lika bra som sist. Som tur är har jag en vecka innan praktiken drar igång till att vila.. självklart har man frågor som; kommer det bli bra? Jag vet att jag inte kommer vara lika estetiskt perfekt som nu, eftersom jag har valt att inte göra något lyft men det är klart man hoppas på ett bra resultat ändå. Huvudsaken är att jag mår bättre av det, att jag blir av med de problem som jag har idag så spelar det ingen roll om jag har "perfekta" bröst, vem har det som inte har gjort en operation? Det är liksom inte det jag strävar efter, inte längre.

Glad midsommar på er! kvällen kommer spenderas tillsammans med vänner, god mat och rosévin! Jag har som sagt inte druckit vin sedan nyårsafton och känner mig väl lite orolig för det men jag behöver utsätta mig för mina rädslor för att få bevisat att det inte är så farligt. Öl har jag druckit men måttligt, blev bakfull på två starköl så jag vet att jag inte ska dricka mycket.

 

Midsommar redan, nu är det snart 7 månader sen jag blev dålig, eller vad fan sen jag blev sjuk. Månaderna har bara svischat förbi, samtidigt känns det som den längsta våren någonsin. Har inte mycket minne av februari och mars, dom är mest suddiga och det är väl lika bra det. Jag är iallafall oerhört tacksam att jag idag mår bättre, det trodde jag aldrig när jag mådde som sämst. Det är verkligen en speciell känsla att tappa motivationen till livet, när man inte tror att något kommer förändras utan att man är dömd till att fastna där, man känner sig berövad på livet ungefär som om man i samma minut skulle dö. Jag önskar inte någon den känslan, jag kan än idag sätta mig in i den känslan men den är inte verklig idag. Jag är tacksam för att jag lyckades hitta rätt mediciner med enbart ett byte, och jag är tacksam för att jag orkade argumentera för min sak, att jag inte gav upp. Jag mår än idag inte helt bra, men jag är på bättringsvägen och har börjat planera för framtiden och det med glädje, eftersom jag nu vet att det bara kommer kunna bli bättre mot vad det har varit, jag har vågat tro på en framtid igen vilken är livsviktigt för att man ska orka med de sämre dagarna som fortfarande kommer och går. Jag är även jätte tacksam för att jag hamnat hos en bra psykolog som pratar samma språk som mig, det är verkligen nyttigt att "lyssna på sig själv" ur ett annat perspektiv även om det innebär tårar eller gaprskratt för att allt låter så knäppt, men inget är egentligen konstigare än det andra utan bara annorlunda. Jag är idag väldigt ödmjuk inför andra och deras upplevelser, jag tycker liksom inget är konstigt längre eftersom jag vet hur lätt det var att bli "konstig" själv. Mina förhoppningar idag är att jag en dag kommer kunna känna mig helt återhämtad, eller helt frisk igen. Just nu är jag mitt i min behandling och återhämtning vilket såklart innebär både toppar och dalar, det kommer vara en fantastisk känsla den dagen jag står helt utan de rädslor jag har idag, när jag är helt fri från min depression. Det är livskvalitén för mig, att känna att man har kontrollen över sitt liv. Det allra viktigast har jag märkt är ett fungerande nätverk, vänner, familj och rätt vård som stöttar en. Ensam är stark gäller definitivt inte här, hade jag inte haft mina nära och mina närmaste vänner hade jag med stor sannolikhet inte orkat be om eller ta emot hjälp.