johannabjorkman

Något som jag har uppfattat ingår i sorgen över att man blev sjuk är att man tappat fotfästet om sig själv, du tror du känner dig själv och känner dig stabil i vem du är - och inte är. När man sedan drabbas av psykisk ohälsa som slår undan benen på dig märker du att du kanske inte kände dig själv så väl som du trodde, helt plötsligt har en ny dörr öppnats till en mycket otrevlig och skrämmande plats. På den platsen känner du dig inte så stabil längre, snarare tvärtom. Under återhämtningsprocessen tror jag det är normalt att sörja över att man hamnade där, så är det iallafall för mig. Det är något jag kommer få bearbeta under lång tid, för att göra mig vän med det eller åtminstone acceptera det för vad det är.

 

Något jag har märkt är viktigt är att lära känna sina egna svagheter, och därmed kunna läsa av varningssignaler för när man ska dra i bromsen, för min del handlar det om att hantera stress. Förr var jag väldigt stresstålig, jag jobbade nästan som bäst under stress. Det stämmer till en viss del nu med, men på en annan bekostnad. Jag kan inte hantera stress på samma sätt nu som tidigare, jag är väldigt känslig för stress istället och gränsen mellan att vara effektiv och stressad är hårfin. Jag har börjat försöka känna efter när stressen leder till ångest, det är då jag måste varva ner. Rent praktiskt kan det handla om att börja med tentan i god tid, avboka en träff som jag egentligen inte hinner eller orkar, säga nej till ett extrapass på jobbet för att kroppen behöver vila. Sen kommer det alltid finnas dom som tycker man är tråkig och osocial, men då får det vara så. Jag prioriterar det som är bäst för mig först och främst, ibland är det faktiskt helt okej att vara egoistisk.

 

I veckan fick jag ett samtal och en förfrågan från ett projekt som heter "våga fråga" som arbetar mot stigma inom psykisk ohälsa, något jag verkligen brinner för. Dom vill att jag ska dela med mig av mina erfarenheter inom psykiatrin i en berättelse som sedan ska dramatiseras under mässan. Jag tackade ja, det känns riktigt spännande att kunna bidra med något till andra. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag är redo att dela med mig av, eller om jag någonsin kommer vilja vara öppen om alla delar. Det är givetvis väldigt privat, men egentligen är det inte innehållet som har betydelse. Alla berättelser är unika, även om alla har en gemensam tråd. Min berättelse kommer därför vara byggd på bemötande inom psykiatrin, och inte så mycket om mina personliga resa. Hur som helst så känns det jätte kul att ha fått den här möjligheten, att kunna bidra på något sätt som hjälper andra.