johannabjorkman

Idag pratade jag och min psykolog om vad man har för förväntningar på framtiden, hur ser livet ut för mig när jag är frisk. Jag fick beskriva min vardag, den innehöll inget mer än för en normal person. Jag håller fast vid att jag har som mål att kunna sitta på en bänk med en kaffekopp och bara vara, inte behöva känna någon ångest, inte bli avbruten av jobbiga tankar utan bara kunna njuta av kaffet då och där. Oro lever vi alla med, ångest är förmodligen något jag alltid kommer ha mer eller mindre av, det är jag helt okej med egentligen för så fungerar jag. Jag vill bara att majoriteten av mina dagar ska vara bra, och inte tvärtom. Jag tycker inte det är för mycket begärt av livet, det är inte så att jag inte blir nöjd om jag inte blir miljonär eller får allt jag önskar mig livet.. det är inte livskvalité för mig längre.

 

Jag kan slå vad om att alla som en gång varit sjuka har slagits av tanken "tänk om jag aldrig blir frisk" eller "tänk om jag inte kan bli mer frisk än såhär" Det är tankar som kommer och går med jämna mellanrum, man stannar upp och blir rädd av att tiden går och inget händer, även om det har hänt mycket om man jämför med för några månader sen. Man (jag) är en otålig person, jag vill att saker ska hända nu med en gång, snabbt ska det gå! Samma gäller det här, jag vill må bättre och bli frisk snabbare än vad jag är kapabel till, jag vill se förbättring fort så jag har något att hålla fast vid. En trygghet, att det sakta men säkert ändå blir bättre. Jag mår mycket bättre nu än tidigare, men jag är inte frisk ännu och det kommer säkert dröja länge innan jag kan se mig i backspegeln. Även om jag en dag kommer må bra, så finns rädslor som ska bearbetas, händelsen i sig ska bearbetas ochn det är en del av återhämtningen vilket man heller inte få glömma.

 

Det är först nu som jag har börjat kunna prata om det, berätta vad som har hänt, vad jag varit med om. Det är lika jobbigt varje gång som jag öppnar mig för en vän, jag blir lika rädd varje gång att jag ska bli lämnad, bli missförstådd eller bortskjuten även om jag vet att mina vänner inte är sådana personer. Men det krävs mod att öppna sig och dela med sig av sin inre värld, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna dela med mig utan att känna mig rädd för vad jag ska få för bemötande, inte tycka det känns olustigt och konstigt även om jag har accepterat det. Man borde skita i vad andra tycker och tänker egentligen, men det är svårt att tänka så när du är såpass mottaglig som man är. Det känns som man sjunker och blir en minimal människa, någon som folk höjer ögonbrynen till även fast det aldrig har hänt. Alla är inte mottagliga för den sortens information heller, det ska man ha med sig. Alla har inte ett öppet sinne, och kan se det för vad det är utan att dömma. Därav väljer man varsamt vem man pratar med, och där stannar det. Jag tycker dock att det är jätte skönt att kunna skriva av mig här, och ändå dela med mig av det jag går i genom, det som är relevant i det hela. Alla depressioner ser olika ut, det är egentligen inte innehållet som är väsentligt.

 

Ikväll ska jag dricka vin och äta gott med Isabelle, vi båda är gräsänkor och passar på att ha en kväll för oss själva! :)