johannabjorkman

Innan jag träffade läkaren i torsdags funderade jag mycket på om det var värt att höja dosen på mina mediciner igen, det fanns en fördel och en nackdel. Fördelen var att jag då skulle gå på rekomenderad dos, vilket givetvis är bra då jag har gått på lägre dos som inte kännts tillräcklig på alla plan. Nackdelen är att den medicinen jag äter ger ångest under första perioden, man blir avsevärt sämre innan kroppen har ställt in sig. Detta gäller alla ssri (antidepressivt) egentligen men jag fick höra att just den jag äter är välkänd för det. Det var det ingen som sa från början, det hade förmodligen kännts lättare att hantera de första veckorna om jag visste att den var värst av dom alla, Jag har redan gått i genom det här tre gånger nu. Första gången då den första medicinen skulle sättas in, sedan för att byta till min nuvarande och efter det höja dosen, nu ska jag alltså höja dosen igen. Jag är redan utmattad, jag kanske har haft sammanlagt 10 bra dagar sedan jag började med medicinerna. Då ska tilläggas att jag började redan i februari, anledningen till det är att maxeffekt ges efter 4-6 veckor och därav måste man vänta in den perioden för att sedan ta ställning om det är tillräckligt eller behövs bytas ut. Dagarna innan mitt läkarbesök hade varit BRA, förvånande bra och jag kände mig lyckligare än på länge. Jag tackar för dom dagarna, de blir som andetag för mig. Läkaren jag träffade sa att jag skulle slippa ångesten den här gången eftersom min kropp har hunnit bli inkörd på medicinen, jag tänkte därför att det var värt att prova. Jag ska på semester nästa vecka, min bror gifter sig som redan nämnt i spanien och då vill jag må bra. Det hann gå två dagar innan ångesten kom tillbaka, en ångest som sätter sig i alla kroppsdelar och som gör mig känslolös förutom den ständigt ilande ångesten. Om jag fick beskriva ångest med fyra ord skulle det vara; smärta, sorg, hopplöshet och rädsla. Smärtan står för att den ständigt gör ont, det isar i kroppen likt tigerbalsam och jag får nästan alltid muskevärk. Sorg säger sig självt, man är i grunden så otroligt ledsen över att behöva dras med den här känslan, att den är återkommande och aldrig lämnar dig ifred. Hopplöshet står för att det aldrig går över, det känns som man hamnar på ruta ett om och om igen, rädslan står för alla rädslor för att aldrig bli bättre, att aldrig bli helt frisk. Även rädslan över att bli galen, att kroppen ska ge upp. Det säger sig självt att det är jobbiga känslor att dras med, men jag vet nu att jag kan må så mycket bättre, att detta inte är ett bakslag egentligen eftersom ångesten faktiskt beror på något som går över. Det är något jag hela tiden måste övertala mig själv om, att det går över för varje gång det här händer känns det som den är här för att stanna, här för att stoppa mig från att vara lycklig.