johannabjorkman

I Onsdags den 27/7 var det två år sedan våran Emma lämnade oss, två år som känns så otroligt långa men ändå som det var igår det hände, hur världen stannade för oss, hur verkligheten inte längre kändes verklig. Rädslan för vad som hände, och vad som skulle hända härnäst, hur skulle morgondagen vara, hur skulle resten av livet se ut för oss - utan dig med oss. Man pratar om att det tar ett tag att smälta, och att förstå att du verkligen är borta. Men jag tror aldrig jag kommer acceptera den känslan, som inte lagt sig ännu. Jag vet att det är så, men när jag pratar om det så känns det ändå fortfarande overkligt. Trots att jag inte träffat, eller pratat med dig på nu över två år så känns det som det bara är ett stort mellanrum. Jag tänker på dig, oftare än vad jag förmodligen uppfattar själv, vissa dagar vill jag inte tänka på det, andra dagar är det så uppenbart. Ditt kort på dig som jag har på min skänk, påminner mig om dig varje dag. Jag ler, och tänker på dig och hur du var eller så förstår jag inte helt enkelt varför jag har ett kort på dig där, "som om något hade hänt".. Jag vet inte vad som är rätt eller fel att känna, vad som är konstigt, vad man borde känna. Jag saknar dig, du fattas hos oss. Det kommer du göra resten av alla dagar och år, för resten av våra liv. Jag älskar dig