johannabjorkman

Det är många i min omgivning, och folk i min ålder överlag som verkar vara redo för familjelivet. Eller redan har en liten familj, helt klart vill jag också ha barn någongång i mitt liv (om jag nu överlever en förlossning som är min största skräck) men jag är så långt bort från dom tankarna nu som det bara går. Visst, jag kanske hade varit mer sugen och inne på det spåret om jag hade en pojkvän/sambo som jag varit tillsammans med länge.. Men, det kanske bara är jag men jag känner mig fortfarande som en tonåring ibland som orienterar mig genom livets val och vägar. Min ålder, är inte för mig någon ålder. Jag har vänner som har sambos som är över 30+, kan förstå att dom är mer "klara" och vill skaffa barn och familj. Men jag har alls inte bråttom, känner ingen avundsjuka eller längtan för den delen för att skaffa barn, eller gifta mig. Självklart är jag jätte glad för alla dom som hittat dit! Så missförstå mig inte. Hör ofta frasen "Men nu är man ändå 25 år.." eller "Vi är snart 25 år.." eller "Herregud, jag är 25 år " som om det vore någon ålder? Varför vara stressad funderar jag? Jag trivs med min ålder, och hur mitt liv ser ut just nu. Läser på universistet, och kommer göra i minst 3 år framöver, bor i min etta på Herrhagen och spenderar mina lediga helger med ett eller två glas vin, singel eller inte. Det tycker jag inte spelar någon större roll.. Men hey, vi är alla olika! Men jag har fått känslan av att det är en smått hysteri detta med att binda sig, skaffa barn, köpa hus, gifta sig, köpa hund.. köpa en till bil. Jag tänkte börja med att ta körkortet någongång i år ;)