johannabjorkman

Jag har precis läst ut boken "myten om moroten" vars titel blev mer logisk efter jag stängt igen den. Anledningen till att jag läst boken är för att vi ska redovisa denna muntligt i skolan, dock inte alla som läst just denna. Jag tänkte först att det skulle bli jobbigt, att behöva läsa ut en bok rad för rad och sedan återberätta den på såpass kort tid. Jag läste ut den på mer eller mindre 2 timmar, det var en sån där bok som du inte vill sluta läsa. Även om den inte var avsedd att vara spännande, den var istället givande och fick mig att tänka till. Den handlade om motivation och ledarskap ur ett nytt persektiv, vissa stunder kändes det lite överflödig men i det hela tyckte jag verkligen om den.

Direkt efter jag läst boken läste jag en blogg, en bekant som ska åka till Indien helt själv i flera månader. Jag kände känslan som hon förklarade, lugnet som hon kände inför resan och inför vad hon skulle få vara med om. Blandat med rädsla, att faktiskt genomföra det själv. Jag blev peppad, och inspirerad på nytt. Och så kom nästa tanke, När ska jag kunna göra något liknande själv? En tanke som slog mig på smalbenen, men så tänkte jag snäppet längre. Det kan jag visst! Men jag kanske inte kan göra en lika "stor" resa som henne, men jag kan åka ensam. Om än bara en vecka så kan jag packa väskan, och åka på semester till ett annat land helt på egen hand. Detta kan jag göra när som helst, så länge det finns pengar. Pengar kan jag spara till, så länge jag har motviationen till det. Skolan kan jag mer eller mindre ta med mig, kanske under en vecka då vi gör en hemtenta. Det är mycket som just nu står i vägen, en del är pengar men också andra blockeringar som jag själv anser att jag behöver bli av med innan jag kan njuta av detta fullt ut. För det är det jag vill göra, njuta, upptäcka och få energi. Skulle kännas lite religiöst att säga att jag vill finna "energi till livet" för så är det inte riktigt.. Jag vill bara göra något nytt, något uppfyllande. JA, det är rätt ord för detta.. uppfyllande för kropp, och själ. Jag har inte så mycket som stoppar mig, jag har inga barn, jag behöver egentligen inte ta semester från något helttidarbete då skolan går att anpassas samt att jag jobbar varannan helg så är en helg inget beskymmer att lösa. (planeraren, och listskrivaren Johanna talar).. haha!

Jag vill vara spontan, jag drömmer om att göra saker som ger mig adrenalin, om än i liten dos. Små saker kan göra mig tillfredställd, lika lätt som jag har för att känna mig onöjd och understimulerad.

Jag mår alltid bättre, när jag har funnit motivation. Vem gör inte det? Det är oftast svårt att bryta gamla mönster. Jag har ex börjat träna. Jag vill inte påstå att jag är i gång och tränar 5 ggr i veckan men det är heller inte meningen. Jag ska gå in till 100 % men att hålla det på en jämn 100 och inte låta det ta över det som faktiskt är viktigast, att må bra. Att jag då planerar en realistisk start för mig själv, och ser det som ett långsiktigt mål att hålla. Varför börja träna, om du har har tänkt att träna under en period och sedan sluta. Jag har även tagit tag i min rygg, försöker därmed anpassa en del av min träning efter ryggen och har börjat gå på regelbunden massage. Det handlar om att börja någonstans egentligen, för vet du att du är "påväg" så känns det bättre här och nu.. Jag försöker tänka att jag kommer vara där jag vill vara, en dag. Men att inte glömma vart jag är idag. Det är nu jag lever, även om jag planerar för min framtid och har drömmar. En morot

Att hela tiden sträva efter något bättre, något annat är för mig heller inte speciellt sunt. Men självklart måste man ha visioner, och mål för sig själv för att vilja vara här och nu. Det är när jag känner att vardagen är för mycket vardag som mina tankar börjar spinna. Det är då jag vill ha förändring, vad jag har lärt mig sedan tidigare är att orealitiska, kortvariga eller dramtiska förändringar oftast inte funkar. Men man ska heller inte vara rädd för att chansa, att ständigt ha allt på "det torra" är tråkigt och saknar motivation.

På senaste tiden har jag kännt mig trött, tråkig och oinspirerad. Det är alltid jobbigt att känna sig passiv, disträ och möjligtvis lite bitter över tillvaron. Men så länge jag får stunder som dessa, när jag tänker till och försöker vrida rätt mig själv så kan jag ge mig själv tillåtelse till att känna så i perioder så länge dom avslöses med motsatsen. Att försöka att inte ha så bråttom, men att ändå ta kliv framåt som leder dig dit du vill är jävligt svårt. Tro mig, jag har inte lärt mig den gyllene vägen än men jag är glad över att jag tar mig tid att reflektera över det, det behöver vi alla göra.