johannabjorkman

För några dagar sedan fick jag varm känsla i kroppen, lycklig över att jag har så fina vänner runt omkring mig. Under den senaste tiden så är det främst två personer i mitt liv som har varit ett enormt stöd, som har hjälpt mig och brytt sig om mig på det mest genuina sätt. För det är jag så otroligt tacksam, när jag mår dåligt brukar jag tycka det är lättast att sluta mig och försöka hantera det själv, för att inte belasta andra. Min bror Johan är den som funnits där när jag varit uppgiven, rädd och ledsen, när allt kännts hopplöst och overkligt. Han har varit den som suttit i telefon med mig, varje dag och fått lyssna på tårar och panik. Han bevarade lugnet, när jag var som mest hysterisk. Det var en trygghet att veta att vi skulle prata igen imorgon, och dagen efter det. "Jag får älta imorgon igen, ställa samma frågor, vara lika ledsen om idag" och det gör ingenting.Han förstod att det skulle ta tid, att det var viktigt att möta mig där jag var. Han finns där även idag, även om jag mår bättre så är det minst lika viktigt för honom att jag fortsätter gå framåt och det är en av anledningarna till att jag mår bättre, för varje dag som går.

 

Sen har vi min vän Nathalie, som jag inte kännt mer runt ett år. Men som har blivit en av mina närmaste vänner, utan henne hade jag med stor sannolikhet inte klarat av att genomföra dom senaste tentorna. Hon har suttit i timmar och lyssnat, låtit mig bearbeta, vara arg, vara ledsen. Hon har visat sig vara en enormt genuin vän, som alltid finns där, som bryr sig helhjärtat om hur jag mår och har erbjudit mig allt stöd som hon kunnat ge mig. Det värmer så i kroppen av att någon faktiskt kan bry sig så mycket, utan att vilja ha något tillbaka. Tack Nathalie för att du är den du är, och för att du varit en enormt stort stöd för mig när jag behövt det som mest.