johannabjorkman

När något händer i livet som gör att du tappar kontrollen så vill du att alla i din omgivning ska förstå dig, förstå hur du känner, vad du går genom. Man vill slippa att argumentera för vad som händer i din kropp, vad du tänker och varför. Det är lätt att vilja, vilja att alla andra ska förstå och ha förståelse för det. Det är svårare att förvänta sig det, eller begära det av andra. Dom kan vara där, lyssna och försöka sätta sig in i din situation men om dom inte själva har gått genom liknande situation är det svårt att ha full förståelse. Jag menar ibland har jag svårt att ens föreställa mig vad vissa går genom, då en gnutta av tanken räcker för att må illa.

 

När man är ensam om att gå genom en sak i livet, känner man sig även väldigt ensam med sina tankar också. Det spelar ingen roll hur många gånger jag upprepar en och samma sak, så kommer det aldrig att låta annorlunda i andras öron, det kommer aldrig bli en annan verklighet för mig. Även fast jag har druckit ett glas ur tillbringaren, så finns det fortfarande något kvar att dricka upp, något kvar att tänka på, känna inför, bearbeta. Sen händer det att jag häller upp ett glas, smuttar och sedan häller tillbaka för att det smakade för illa. Metoforer, jag älskar metaforer. Jag har det inte värre än någon annan egentligen, jag har det värre än vad jag vill ha det, mår sämre än vad jag vill må, är mer sjuk än frisk precis så som jag inte vill ha det. Det är ingen annans uppgift att göra allt bra, det finns ingen som kan ta över problemet. Det kanske är det som är jobbigast, att det föreligger ett stort accepterande. Jag tänker, tänk om det hade varit värre? hur hade jag hanterat det då. Hur hade andra hanterat det, hur mycket ska jag kräva från andra, och vad ska jag förvänta mig. Att livet stannar även för alla andra? nej, det fortsätter precis som det gör för mig när det händer någon annan något. Jag satt på balkongen och drack vin, när någon annan hade en livskris. Jag skrattade när någon annan grät, så är det och så kommer det alltid se ut. Jag kanske inte är den personen som visar att jag alltid bryr mig, jag är återigen inte bättre än någon annan men samtidigt vill man skrika "sluta bry dig, om du egentligen inte vill eller har tid att bry dig på riktigt". Fråga inte frågor, om du inte har tid med svaret. Gör inget alls om du inte ska göra det fullt ut, det gynnar ingen. Alla tar sitt eget liv framför andras, det gör jag med. Det är därför jag tar mig rätten att må dåligt utan att höra av mig, inte dela med mig av varje del som händer inombords även om jag vet att min omgivning vill veta och finnas vid min sida. Dock har jag märkt att jag har genuina vänner, som inte bara lyssnat utan hjälpt mig att komma framåt, det är jag tacksam för. Jag har mina klasskamrater att tacka om jag klarar tentan på onsdag!

 

Jag tittar ut genom fönstret, det är soligt härligt höstväder, blir förbannad över att jag inte kan ta del av det fullt ut. Samtidigt blir jag lika arg över att jag inte går ut, och gör något åt saken. Jag orkar inte, har egentligen inte tid. Men jag har tid att sitta här, skriva om hur mycket jag vill gå ut. Det finns egentligen inget som stoppar mig, än mig själv.

 

Skulle helst vilja att en läkare klev in genom dörren och sa, "okej Johanna, det räcker nu. Du var inte rätt person att göra sjuk. Om en timme är yrslen borta, du behöver inte bry dig om något mer nu för du är frisk, gå ut och njut av solen, ta med dig en kaffekopp. och föresten, här har du ett nytt cigarettpaket, jag vet att du slängde ditt".