johannabjorkman

Snart är hösten här, det känns utomhus! Det är kallare på morgonen och kallare på natten, men jag har inget emot det :) Det känns skönt att jag snart går av mitt sommarschema här på jobbet, kommer givetvis fortsätta jobba men inte lika mycket eftersom skolan och praktiken drar igång. Hösten erbjuder en hel del i år, om ca två veckor ska jag opereras och jag är fortfarande lika nervös, nästan så jag får kalla fötter och tänker "nej jag struntar i det" haha, det var ett lätt men ändå stort beslut för mig att göra det här och jag vet vad mycket bättre jag kommer må efteråt men ändå, jag har ingen aning om hur det kommer bli. En vecka efter operationen börjar min tre månaders långa praktik i Karlskoga, kommer bli en del pendlande under veckorna men jag har tänkt att göra ett schema från början som jag kan förhålla mig till. Tre veckor efter op i mitten av september så åker jag ner till Spanien igen för att "fira" min födelsedag, mina föräldrar kommer redan vara på plats då dom åker dit på semester ett par veckor tidigare. Under hösten får vi förhoppningsvis flytta till Romstad, där vi väntar på att en lägenhet ska bli ledig, det kommer innebära egen ingång, trädgård och en mycket högre standard! Det ser jag verkligen fram emot! Eftersom jag själv inte kan ha katt med min allergi kommer jag kunna vara hela husets kattmamma eftersom det bor ca 6 katter i huset ;) i skrivande stund står jag på jobbet, när jag får hem idag går jag på en veckas semester! Ska bli jätte skönt faktiskt, har en tenta som jag ska skriva under veckan men inga tider att passa så kan passa på att sova ut ordentligt!

Jag har på senaste tiden blivit sugen på att antingen göra en ny blogg eller göra om den här, jag kommer ju vilja fortsätta skriva som vanligt men samtidigt vill jag göra utrymme för mina andra intressen som hår och smink, smink först och främst ;) Det känns dock lite knepigt att blanda sådana inlägg med de jag skriver om nu. Så antingen lämnar jag den här bloggen till att vara privat, och satsar på en ny för att kunna visa, tipsa och bara ha till det eller så gör jag om den här bloggen och skippar den privata delen helt, jag vet inte riktigt.. Det vore ju så kul att visa lite vad jag gör, med en bra kamera och kunna tipsa om produkter/nyheter! Det är trots allt det jag håller på med vid sidan av skolan! Vad tror ni, finns det ett intresse för det?

Idag pratade jag och min psykolog om vad man har för förväntningar på framtiden, hur ser livet ut för mig när jag är frisk. Jag fick beskriva min vardag, den innehöll inget mer än för en normal person. Jag håller fast vid att jag har som mål att kunna sitta på en bänk med en kaffekopp och bara vara, inte behöva känna någon ångest, inte bli avbruten av jobbiga tankar utan bara kunna njuta av kaffet då och där. Oro lever vi alla med, ångest är förmodligen något jag alltid kommer ha mer eller mindre av, det är jag helt okej med egentligen för så fungerar jag. Jag vill bara att majoriteten av mina dagar ska vara bra, och inte tvärtom. Jag tycker inte det är för mycket begärt av livet, det är inte så att jag inte blir nöjd om jag inte blir miljonär eller får allt jag önskar mig livet.. det är inte livskvalité för mig längre.

 

Jag kan slå vad om att alla som en gång varit sjuka har slagits av tanken "tänk om jag aldrig blir frisk" eller "tänk om jag inte kan bli mer frisk än såhär" Det är tankar som kommer och går med jämna mellanrum, man stannar upp och blir rädd av att tiden går och inget händer, även om det har hänt mycket om man jämför med för några månader sen. Man (jag) är en otålig person, jag vill att saker ska hända nu med en gång, snabbt ska det gå! Samma gäller det här, jag vill må bättre och bli frisk snabbare än vad jag är kapabel till, jag vill se förbättring fort så jag har något att hålla fast vid. En trygghet, att det sakta men säkert ändå blir bättre. Jag mår mycket bättre nu än tidigare, men jag är inte frisk ännu och det kommer säkert dröja länge innan jag kan se mig i backspegeln. Även om jag en dag kommer må bra, så finns rädslor som ska bearbetas, händelsen i sig ska bearbetas ochn det är en del av återhämtningen vilket man heller inte få glömma.

 

Det är först nu som jag har börjat kunna prata om det, berätta vad som har hänt, vad jag varit med om. Det är lika jobbigt varje gång som jag öppnar mig för en vän, jag blir lika rädd varje gång att jag ska bli lämnad, bli missförstådd eller bortskjuten även om jag vet att mina vänner inte är sådana personer. Men det krävs mod att öppna sig och dela med sig av sin inre värld, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna dela med mig utan att känna mig rädd för vad jag ska få för bemötande, inte tycka det känns olustigt och konstigt även om jag har accepterat det. Man borde skita i vad andra tycker och tänker egentligen, men det är svårt att tänka så när du är såpass mottaglig som man är. Det känns som man sjunker och blir en minimal människa, någon som folk höjer ögonbrynen till även fast det aldrig har hänt. Alla är inte mottagliga för den sortens information heller, det ska man ha med sig. Alla har inte ett öppet sinne, och kan se det för vad det är utan att dömma. Därav väljer man varsamt vem man pratar med, och där stannar det. Jag tycker dock att det är jätte skönt att kunna skriva av mig här, och ändå dela med mig av det jag går i genom, det som är relevant i det hela. Alla depressioner ser olika ut, det är egentligen inte innehållet som är väsentligt.

 

Ikväll ska jag dricka vin och äta gott med Isabelle, vi båda är gräsänkor och passar på att ha en kväll för oss själva! :)

Som ni kanske märker skriver jag inte speciellt regelbundet, det är på grund av att jag bara skriver när jag känner att jag vill helt enkelt. Jag tycker inte det finns någon vits med att skriva bara för att, det är onödigt ;) Jag fick höra från en vän idag att min blogg är öppen och ärlig, att jag inte försöker försköna något utan skriver precis som det är, såhär är det och att det är en befriande läsning på ett sätt. Jag blir glad av att höra sånt! Verklig läsning, det är precis det som det ska vara. Jag delar med mig av något som inte är speciellt välomtalat, vi visar bara våra fina sidor och vår vardag med guldkant. Det har tagit lååång tid för mig att få sjukdomsinsikt, jag förstod väl från början att något inte stod rätt till men då tänker man mest att man blivit dum i huvudet och att det inte är "på grund av" något annat som du kan få hjälp för. Idag kan jag se tydligare kontraster mellan vad som är sjukt och vad som bara är jag och hur jag är. Det är inte alltid det är så självklart dock eftersom man lätt analyserar alla känslor, tankar och situationer du hamnar i. Begreppet "skit samma" finns inte längre, utan det ska lösas och begrundas innan jag kan släppa det, sen kan det innebära att jag behöver släppa det fler gånger innan det ger med sig. Det måste dundra och åska lite innan regnet kommer, och det måste regna lite innan solen tittar fram. Så funkar jag! Det är inte någon av er som kommenterar mina inlägg även om ni är flertal som läser, om det finns någon som känner sig hjälpt av det jag skriver eller åtminstone inte känner sig ensam så blir jag bara glad! Jag tar gärna emot frågor också, det kan handla om dig eller om mig, känns det svårt att skriva en kommentar maila mig gärna så ska jag göra mitt bästa för att kunna svara! [email protected] :)

 

Givetvis finns det frågor som jag inte kommer svara på, om jag nu kommer få någon alls! men som sagt, jag hjälper gärna till och är ett stöd. Puss!