johannabjorkman

I början av 2014 har det gått ett år sedan jag blev dålig, året som följde har utan tvekan varit det värsta året i mitt liv. Om man törs att säga så, man vet aldrig vad som händer i framtiden men hittils i mitt liv, och jag ber till alla befintliga gudar att det aldrig blir värre. Året går inte att sammanfatta på något sätt, det har varit en evig berg och dalbana. Ändå kan jag vara stolt över att jag står här, snart ett år senare och fortfarande andas. Jag har jobbat alla mina arbetspass, skrivit alla tentor och har varit på mer eller mindre alla föreläsningar, gjort 13 veckor praktik inom psykiatrin. Hur jag bar mig åt, det vet jag inte. Jag antar att man bara "gör" för att man måste, ingen vill förlora en kamp mellan vad jag vill kalla gott och ont. Jag vet dock att jag inte hade kommit hälften så långt om det inte var för min psykolog, rätt medicin och mina närmaste. Jag har under året även haft möjlighet att fly från verkligheten, i spanien har jag haft tid att läka och hämta kraft. Även jobbet har blivit en trygg punkt för mig, där trivs jag med både miljö, arbetsuppgifter och kollegor. Det har varit viktigt att ha tillfällen där jag kan vara mig själv, har även insett att jag måste ta vara på en av mina stora intressen och drömmar här i livet, det har en lugnande och läkande kraft på mig ,att få vara kreativ.

 

Såklart jag undrar hur 2014 kommer se ut, jag vet att det är mycket som kommer hända. Jag tar examen, mina vänner ska få barn, och förhoppningsvis kommer jag ha möjlighet att vidareutbilda mig inom makeup. Jag vet också att jag kommer få lära mig att gå på ny mark, lära känna mig själv på nytt eftersom det känns som att jag har dött och återuppstått flera gånger om själsligt under det här året. Alla har vi våra svagheter och svårigheter, dom måste man hitta för att kunna förstå sig själv. Jag måste leva lugnare, lyssna på min kropp och bromsa när det går för fort. Rutiner är viktigt, hela maskineriet måste fungera och det är verkligen lättare sagt än gjort. Något jag också vet är att jag aldrig kommer ge upp, det är som att sträva efter en förmögenhet, fast min förmögenhet innebär inre frid, att må bra och få vara lycklig, att ha motståndskraft till livets motgångar, att vara trygg i mig själv och framförallt ha kontrollen över mitt liv.

 

Det kanske är en lång väg kvar innan jag når min förmögenhet men varje del är en bit på vägen. Men dom orden kommer jag avsluta den här bloggen.