johannabjorkman

Är hemma från en veckas semester, kom hem i tisdags och kommer nu jobba fram tills på måndag. Även fast det inte är någon tidsskillnad blir man smått jetlaggad när man kommer hem, det blir en omställning att kliva in lägenheten och sova i sin egen säng. Veckan har varit blandad, givetvis har det varit underbart med sol och värme, att få bada i medelhavet och ligga och flyta i poolen på dagarna! Bättre avkoppling finns egentligen inte. Men som jag sa senaste så är det alldeles för kort tid med en vecka, det är först sista dagen man känner att man hunnit landa och koppla av och då ska man hem igen! Är jätte glad över att jag fick åka iväg överhuvudtaget men om jag hade fått välja så hade jag stannat mycket längre. Bröllopet var fantastiskt fint, Jenny blev så fin och allt gick enligt planerna (bortsett från att jag fick springa barfota till stranden utan att hinna fixa mig själv, haha) God mat och festande långt in på natten. Lyckat med andra ord! :) Är inne på min 3e vecka med doshöjningen av medicin nu, vilket jävla helvete detta är. Min läkare sa att jag skulle slippa det här, men så blev inte fallet. Samtidigt så vet jag inte om hon förstod mig alls, vi pratade inte samma språk - på fler sätt en ett. Jag har faktiskt funderat på att byta läkare eftersom hon nu ska vara "min" läkare framöver, jag tycker det är viktigt att man förstår varandra. Jag är inte den som är den, men innan man börjar jobba inom primärvården eller psykiatrin SKA man behärska det svenska språket! Man har inte en chans annars som patient att göra sig förstådd eller FÖRSTÅ vad läkaren säger. I detta fall kom nog min läkare från USA eller liknande, jag försökte verkligen prata tydligt utan metaforer eller liknelser, men ändå gick inte informationen fram vilket visade sig i att hon frågade mig frågor på saker jag nyss hade sagt.

 

Ex, Jag "Jag har inga direkta biverkningar mer än att jag tappar hår och svettas mycket"

 

Läkaren mumlar "aha okej.."

 

Tystnad

 

Läkaren "Har du några biverkningar?"

 

Jag känner hur en mindre bomb exploderar i mig, men ler och upprepar det jag nyss sa.

 

Jag "Jag sover iallafall utan imovane nu, sedan en vecka tillbaka och det känns bra. Jag har trappat ut dom själv"

 

Läkaren "Aha okej..Hur är det med sömnen? behöver du medicin för att kunna sova?"

 

DU SKÄMTAR...

 

 

Läkaren "Så du behöver bara ha imovane alltså.."

 

Jag "Nej jag sover utan imovane som sagt!"

 

Läkaren " Men varför vill du ha fler utskrivna då?"

 

Jag "Det vill jag inte?"

 

Börjar fundera på om hon är döv eller om hon lider av någon annan åkomma..

 

Läkaren "Nej okej, är du säker på att du har tillräckligt med resten?"

 

 

Läkaren "Har du mycket humörsvängningar?"

 

Jag " Det beror helt på vad du menar med mycket..."

 

Läkaren "ehm, kan du vara på ett humör på morgonen och ett humör på kvällen?"

 

Jag "Ja, det är väl klart" (VEM KAN INTE DET??)

 

Läkaren "okej, men om du känner att det inte är bättre efter den här doshöjningen så kan vi kanske prova stämningstabiliserande"

 

 

Läkaren "Så, Johanna du har bara problem med ångest?"

 

Jag "Nej, definitivt inte" och fyller i.

 

 

 

Nästa vecka kommer det förhoppningvis vända, eller "klinga av" som jag brukar säga. Det är mellan 4-8 veckor förändringen sker, om jag längtar!! Jag längtar efter SÅ mycket just nu där en av sakerna är att må bra, känna mig fri, återta kontrollen över mitt liv. Jag längtar tillbaka till sol och värme, jag längtar efter att känna mig genuint lycklig, jag längtar efter att känna mig totalt avslappnad. Jag drömmer om total återhämtning där det är min tur att leva! Förhoppningvis är det dit jag är påväg.