johannabjorkman

Något som jag har uppfattat ingår i sorgen över att man blev sjuk är att man tappat fotfästet om sig själv, du tror du känner dig själv och känner dig stabil i vem du är - och inte är. När man sedan drabbas av psykisk ohälsa som slår undan benen på dig märker du att du kanske inte kände dig själv så väl som du trodde, helt plötsligt har en ny dörr öppnats till en mycket otrevlig och skrämmande plats. På den platsen känner du dig inte så stabil längre, snarare tvärtom. Under återhämtningsprocessen tror jag det är normalt att sörja över att man hamnade där, så är det iallafall för mig. Det är något jag kommer få bearbeta under lång tid, för att göra mig vän med det eller åtminstone acceptera det för vad det är.

 

Något jag har märkt är viktigt är att lära känna sina egna svagheter, och därmed kunna läsa av varningssignaler för när man ska dra i bromsen, för min del handlar det om att hantera stress. Förr var jag väldigt stresstålig, jag jobbade nästan som bäst under stress. Det stämmer till en viss del nu med, men på en annan bekostnad. Jag kan inte hantera stress på samma sätt nu som tidigare, jag är väldigt känslig för stress istället och gränsen mellan att vara effektiv och stressad är hårfin. Jag har börjat försöka känna efter när stressen leder till ångest, det är då jag måste varva ner. Rent praktiskt kan det handla om att börja med tentan i god tid, avboka en träff som jag egentligen inte hinner eller orkar, säga nej till ett extrapass på jobbet för att kroppen behöver vila. Sen kommer det alltid finnas dom som tycker man är tråkig och osocial, men då får det vara så. Jag prioriterar det som är bäst för mig först och främst, ibland är det faktiskt helt okej att vara egoistisk.

 

I veckan fick jag ett samtal och en förfrågan från ett projekt som heter "våga fråga" som arbetar mot stigma inom psykisk ohälsa, något jag verkligen brinner för. Dom vill att jag ska dela med mig av mina erfarenheter inom psykiatrin i en berättelse som sedan ska dramatiseras under mässan. Jag tackade ja, det känns riktigt spännande att kunna bidra med något till andra. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag är redo att dela med mig av, eller om jag någonsin kommer vilja vara öppen om alla delar. Det är givetvis väldigt privat, men egentligen är det inte innehållet som har betydelse. Alla berättelser är unika, även om alla har en gemensam tråd. Min berättelse kommer därför vara byggd på bemötande inom psykiatrin, och inte så mycket om mina personliga resa. Hur som helst så känns det jätte kul att ha fått den här möjligheten, att kunna bidra på något sätt som hjälper andra.

 

Det är mycket som närmar sig nu, jag älskar att ha något att se fram emot! Det höjer min vardag något så enormt, när vardagen känns trist är det viktigt att ha något som händer framöver som man kan längta efter.. Nu i början av juli åker jag tillbaka till Spanien, den här gången följer såklart Victor med eftersom min bror ska gifta sig där nere och jag ska göra brudens hår och makeup! :) Ska verkligen bli spännande och jag känner mig ärad att få göra det. Vi ska ses nu i veckan och gå genom frisyr och smink, allt är inköpt och fixat! Det ska bli skönt att komma iväg igen, jag mår så bra där nere. Jag vet inte om det är värmen, miljön eller mentaliteten som gör det men jag är glad över att mina föräldrar har köpt boende där, man blir oberoende av hotell och dyra charterresor. Sen är det klart att det är en lyx i sig.. Tror inte det kommer vara ett öga torrt på bröllopsdagen, dom kommer vara så fina! Sen är det bara ca 2 månad kvar tills operation, jag är som sagt mer nervös nu än tidigare. Jag är t om mer nervös för narkosen, mer nervös för hur ont jag kommer ha eftersom kirurgen kommer skapa en ny ficka så lär jag inte tycka det känns lika bra som sist. Som tur är har jag en vecka innan praktiken drar igång till att vila.. självklart har man frågor som; kommer det bli bra? Jag vet att jag inte kommer vara lika estetiskt perfekt som nu, eftersom jag har valt att inte göra något lyft men det är klart man hoppas på ett bra resultat ändå. Huvudsaken är att jag mår bättre av det, att jag blir av med de problem som jag har idag så spelar det ingen roll om jag har "perfekta" bröst, vem har det som inte har gjort en operation? Det är liksom inte det jag strävar efter, inte längre.

Glad midsommar på er! kvällen kommer spenderas tillsammans med vänner, god mat och rosévin! Jag har som sagt inte druckit vin sedan nyårsafton och känner mig väl lite orolig för det men jag behöver utsätta mig för mina rädslor för att få bevisat att det inte är så farligt. Öl har jag druckit men måttligt, blev bakfull på två starköl så jag vet att jag inte ska dricka mycket.

 

Midsommar redan, nu är det snart 7 månader sen jag blev dålig, eller vad fan sen jag blev sjuk. Månaderna har bara svischat förbi, samtidigt känns det som den längsta våren någonsin. Har inte mycket minne av februari och mars, dom är mest suddiga och det är väl lika bra det. Jag är iallafall oerhört tacksam att jag idag mår bättre, det trodde jag aldrig när jag mådde som sämst. Det är verkligen en speciell känsla att tappa motivationen till livet, när man inte tror att något kommer förändras utan att man är dömd till att fastna där, man känner sig berövad på livet ungefär som om man i samma minut skulle dö. Jag önskar inte någon den känslan, jag kan än idag sätta mig in i den känslan men den är inte verklig idag. Jag är tacksam för att jag lyckades hitta rätt mediciner med enbart ett byte, och jag är tacksam för att jag orkade argumentera för min sak, att jag inte gav upp. Jag mår än idag inte helt bra, men jag är på bättringsvägen och har börjat planera för framtiden och det med glädje, eftersom jag nu vet att det bara kommer kunna bli bättre mot vad det har varit, jag har vågat tro på en framtid igen vilken är livsviktigt för att man ska orka med de sämre dagarna som fortfarande kommer och går. Jag är även jätte tacksam för att jag hamnat hos en bra psykolog som pratar samma språk som mig, det är verkligen nyttigt att "lyssna på sig själv" ur ett annat perspektiv även om det innebär tårar eller gaprskratt för att allt låter så knäppt, men inget är egentligen konstigare än det andra utan bara annorlunda. Jag är idag väldigt ödmjuk inför andra och deras upplevelser, jag tycker liksom inget är konstigt längre eftersom jag vet hur lätt det var att bli "konstig" själv. Mina förhoppningar idag är att jag en dag kommer kunna känna mig helt återhämtad, eller helt frisk igen. Just nu är jag mitt i min behandling och återhämtning vilket såklart innebär både toppar och dalar, det kommer vara en fantastisk känsla den dagen jag står helt utan de rädslor jag har idag, när jag är helt fri från min depression. Det är livskvalitén för mig, att känna att man har kontrollen över sitt liv. Det allra viktigast har jag märkt är ett fungerande nätverk, vänner, familj och rätt vård som stöttar en. Ensam är stark gäller definitivt inte här, hade jag inte haft mina nära och mina närmaste vänner hade jag med stor sannolikhet inte orkat be om eller ta emot hjälp.

 

Det har varit tyst från min sida på senaste, mycket för att allt jag kan tänkas skriva om känns orelevant till allt annat som händer just nu.

 

Då var det bestämt, i slutet av augusti kommer jag genomgå en efterlängtad operation! Jag har bestämt mig för att minska storleken på mina bröst, som ni redan vet så har jag gjort en bröstförstorning sedan tidigare (två) och har varit nöjd med utseende osv, men dom är alldeles för stora för vad min rygg och nacke orkar med. Det är även svårt med klädinköp och bhar så det här är ett beslut som var relativt lätt att ta, även om det gör ont i mig att jag ska genomgå en trejde bröstoperation och lägga ytterligare flera tusen men denna gång är det egentligen av helt andra skäl än innan. Jag tror folk i min omgivning hade förbjudit mig att lägga i mer, haha! Det är inte många som tror att jag har silikon eftersom jag inte gärna skyltar med det i form av urringningar etc. Operationerna var för min egen skull och är fortfarande, längtar tills att få köpa en bh i en normal storlkek, i en normal butik. Självklart är jag jävligt nervös, mer nervös nu än någonsin innan. Jag har valt att inte göra ett lyft då jag inte vill ha några "ankarärr" detta kan, eller det innebär att jag kommer få stå ut med en mindre fast form men det skiter jag i fullständigt. Jag kommer fortfarande ha implantat men betydligt mycket mindre, det är beräknat att bli ungefär hälften av vad jag har nu. Spännande! Jag har ställt alla frågor som jag kan ställa tror jag, försöker förbereda mig mentalt för att jag faktiskt kommer se annorlunda ut sen.Har gjort en ordentligt genomsökning av kliniken som jag valt (mycket viktigt) och jag känner mig trygg i mitt beslut, dock kan man inte låta bli att tänka värsta tänkbara scenario och kliniken jag valt är lite annorlunda mot den jag varit på tidigare.

 

Dom senaste dagarna har jag tänkt mycket på framtiden, planer man har och önskar att uppfylla. Man följer sina vänners planer och drömmar som ibland blir raserade, mina fåtal nära vänner är så otroligt viktiga för mig och jag blir så ledsen när något oväntat och tragiskt inträffar, de senaste dagarna har varit som en enda stor sorg och det är inte många timmar som varit utan tårar från både mig och Victor. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist, man blir förtvivlad av att det händer de bästa. Livet gör sig återigen påminnt om att vi inte kan ta det för givet, lycka är något man aldrig ska underskatta då den kan försvinna så fort. Det senaste halvåret har varit ett rent helvete, det verkar aldrig ta slut. Det enda jag kan göra är att försöka dela med mig av den kärlek jag känner för mina vänner och vara dom evigt tacksamma för att dom även finns där för mig när livet plötsligt stannar.

Som jag redan sagt så har jag inte druckit alkohol (mer än någon enstaka öl i Spanien) sedan nyår. Detta har varit lite av ett hinder för mig också, jag velat men har inte vågat eller kunnat. Så nu passade jag på att testa när vi hade ljusparty och Isabelle stannade kvar några timmar extra, vi badade bubbelpool och tog oss en varsin öl, som blev två. Jag drack alltså TVÅ starköl 50cl och blev givetvis berusad men inte full, drack vatten och åt mat innan jag gick och la mig men vaknar ändå bakfull som ett svin dagen efter, 08 slår jag upp ögonen och känner hur tungt huvudet är. Fick inget gjort alls under den dagen (igår) utan låg mest i en solstol..  Att vara bakfull är verkligen något av det värsta jag vet, att man orkade med det varje söndag eller oftare förr? Uh nu ska jag inte ha något mer förräns midsommar. Så nu sitter jag här och behöver få klart tentan.. Vill helst bli klar idag så jag får helgen ledig!

Jag fullkomligt älskar musik, jag kan sitta i flera timmar och bara lyssna på gamla favoriter och hitta nya. Det finns nog inget som kan mäta sig med en riktigt bra låt, jag kan ärligt säga att jag har varit gråtfärdig många gånger just för att en låt är såpass bra, eller att det händer något i mitten av låten som bara gör det, räddar min dag och gör min natt ljuvlig, ungefär så. Jag älskar musik! Jag har alltid tyckt om äldre musik, och gubbrock i princip men det finns fortfarande en artist som jag aldrig kommer sluta älska och det är Gigi Dágostino, det finns en låt för alla i hans album.. jag har mina stora favoriter som betyder mycket för mig, som får mig att må bra! en låt kan spelas 100 gånger om igen bara för att få uppnå samma känsla. Vad hade man gjort om det inte fanns musik? Just nu har jag snurrat in mig på ett gammalt album, jag hade ett album av honom när jag var yngre i min, men gud vad heter det? cdspelare? freestyle? haha kommer inte ihåg men den följde med iallafall vart jag än var. Tråkigt nog finns inte den kvar men spotify finns ju alltid och där finns dom, alla kärlekar! Annars idag har jag kommit lite mer än halvvägs på min hemtenta, det känns riktigt gött! Inlämning på Söndag och jag SKA vara ledig i helgen.. Har även hunnit tagit några sminkpauser som jag brukar göra när jag vill distrahera mig med något annat, strax ska jag packa ihop datorn och åka upp till stugan där mamma är värd för ett ljusparty!

 

Det är det som min tenta delvis utgår ifrån, vi ska sätta oss in i brukarens situation och redogöra för problem som kan uppstå inom myndigheter och organisationer, stigma är också en del. Jag kom på mig själv att besvara en fråga så fingrarna glödde, eftersom jag skrev ur mitt eget perspektiv och vad jag har mött för brister inom psykiatrin. Brukaren inom psykiatrin blir stigmatiserade genom att den psykiatriska vården inte tilldelas tillräckliga resurser, detta gör den inte lika tillgänglig för akut hjälp som den vanliga vården. Hur kan det fortfarande få vara så? Jag förstår att en patient med pågående hjärtinfarkt är av högsta prioritet, likaväl som andra livshotande tillstånd. Men om jag kommer på akuten och har brutit fingret får jag förmodligen snabbare vård än om jag söker hjälp på akutpsyk. På akuten kan de skicka hem dig med ett gipsat finger, på akutpsyk skickar dom hem dig lika snabbt med ett recept mediciner, som om det vore lösningen på problemet? Det är allt för sällan det faktiskt skrivs en vidare remiss för utredning och bedömning. Mediciner kan vara till en stor hjälp, det har jag egen erfarenhet av men det krävs återgärder likaväl som man gipsar ett brutet finger så behöver något lagas och inte endast botas tillfälligt med smärtstillande, förstår ni hur jag tänker?

 

Tänk om man skulle slungas runt bland olika läkare på sjukhuset, där ingen visste mer än den andra eller hade en annan uppfattning om vad som ska göras än den förgående läkaren. Eller ännu värre, du ska dit och göra en avgörande undersökning och läkaren har slutat, det finns heller ingen ersättare. Likaväl behöver man uppföljning på medicin, jag vet inte hur många blodprov jag har fått lämna i och med att jag hade en inflammation i magen. Inom psykiatrin får du ringa och tjata om att bli kallad för uppföljning, i värsta fall står du på fel medicin eller fel dos alldeles för länge. Dom håller människors liv i sina händer, det bör behandlas med respekt och likvärdig försiktighet. Man ska heller inte behöva argumentera och be på sina bara knän om hjälp, som om dom satt på makten över ditt liv.

 

 

Sitter i skrivande stund i skolan och pluggar, läser och skriver, skriver och läser.. Känns bra att vara ute i god tid den här gången, har varit allt för många gånger man suttit in i det sista, orkar inte med den stressen den här gången. Förhoppningsvis blir jag klar i god tid också och kan spendera några dagar i stugan, bara vara innan sommarschemat drar igång på riktigt! En dag som denna gör det inget alls att fokusera på tenta, både kallt och molnigt ute. Det är tur att man har något att se fram emot, det är inte många veckor kvar tills vi åker till Spanien trots allt! Får hoppas sommaren bjuder på annat kul också givetsvis, jag vill besöka zoo och åka karuseller, och unna mig en massage och ansiktsbehandling. Vi får väl se vad som hinns med!

Redan juni, gud vad månaderna har gått fort. Det är nästan lite skrämmande vad dagarna bar kan rinna en ur handen på något vis, dock känns det senaste halvåret snarare som ett år för mig men samtidigt kändes det nyss som februari. Hur som helst är jag nöjd över sol och värme, ljust solen gör så mycket tycker jag! Jobbhelgen är nu över och en vecka med tentaskrivande väntar, har även en del 'ärenden' som jag ska fixa med! Ligger i skrivande stund i soffan i stugan, åkte hit efter jobbet och hoppas på en skön dag imorgon! Eftersom jag ska spendera dagen med att läsa så kan man ju passa på att göra det ute i solen ;) hellre här nära vattnet än på en stekhet balkong! Hoppas ni haft en bra helg, på återseende :) 

 

Vad snyggt det blev med bilden på sned, haha inte riktigt meningen men men. Den här helgen innebär jobbhelg för mig, kommer aldrig gilla att gå upp tidigt på morgonen men jag tycker det är rätt gött att jobba nu förtiden! Åtminstone när man har sällskap här, då går dagarna så fort! Jobbet blir ett avbrott från vardagen, vilket är skönt då den här branchen är något helt annat. Annars rullar dagarna på, medicinen börjar finna sig i kroppen om än långsamt.. Det är åtminstone inte ett helvete längre, ångest skulle kunna ta död på en. (nej, det stämmer inte med den känslan får jag, så ingen blir orolig). Just nu så går dagarna upp och ner, ena dagen kan kännas bättre medans nästa dag kan bli ett kliv tillbaka, det är ju lite så det fungerar för många.. ett steg fram, två bak tills man tar stadiga steg framåt. Har varit lite halv hysterisk att komma iväg på senaste, ta en sista minuten, en weekend eller spadag men jag har inte lyckats finna något som känns värt pengarna, och om man gjort det så har inte tiden passat. Jag skiter i det helt enkelt. Dock funderar jag på att unna mig (oss) en massage, för att göra något för sig själv! Tenta vecka runt hörnet, en metoduppgift sen är det "sommarlov" för den här terminen, ska bli skönt att fokusera på jobb och inget annat, ladda inför praktiken i höst.. Hoppas ni har en bra dag i värmen!