johannabjorkman

Sitter och skriver tenta inom wellness, kom hem från Spanien igår, vilken omställning det faktiskt är. När jag klev av flyget och blev mött av skylten "Välkommen till Karlstad" så ställde jag mig frågan - Vad gör jag här egentligen? Jag vill inte vara här, jag vill tillbaka.

 

Man kan inte fly från sina problem, det ligger en sanning i att dom följer efter dig vart du än i världen vänder dig. Men genom att åka till ett nytt land, en ny miljö och nya sinnesintryck skapas även nya perspektiv och livet får en större helhet, inte en större mening men en annan mening. Jag satt en dag och åt lunch, med medelhavet som vy. För människorna som bor där är det inte mer märkvärdigt än att vi ser vänern, men för mig var det meningsfullt och vackert. Havet är så stort följt av en horisont som känns oändlig, där känner man sig liten men samtidigt växer man som människa genom att inget känns omöjligt. Att vakna till grannens tupp varje morgon, den behagliga känslan att gå ut på altanten och mötas av ljummen och behaglig vind, varm sol och dofter som inte går att definiera. Mitt sinne blev mer medvetet, medveten närvaro som det skulle förklaras i litteraturen. Här kan jag faktiskt bo, jag kan leva här om jag vill och om jag verkligen inte vill behöver jag inte åka härifrån, vi människor är praktiska och sätter våra egna käppar i hjulet. Jag avundas de som åker bort i 3 månader eller mer, hur gör dom? sparar pengar, hyr ut lägenheten och sen åker, svårare än så tycks det faktiskt inte vara. Kanske är man ändå en person med som är i behov av rutiner och trygghet, man vill veta att man har något stabilt att komma hem till, det vill väl alla egentligen. Men varför måste det stoppa oss för att göra något vi blir lyckliga av? Jag pratade med min bror om detta ämne över telefon, varför bor vi i ett grått Svergie med vår vardag som aldrig tycks bli annorlunda när vi har tillgång till hela världen, andra länder som erbjuder en ny vardag. Victor frågade mig igår om vi inte skulle byta stad, det hade säkert varit nyttigt och en bra omväxling men på något sätt kändes det svårare än att sätta sig på en flyg tillbaka till Spanien. Även om det bara skulle vara för ett halvår eller 1 år, så skulle jag vilja ta vara på det som finns där, även om det skulle innebära färre dagar i solstolen och fler dagar på jobbet. Man kan jobba med något värdefullt där med, språket lär man utveckla med tiden och bostaden är inte det absolut viktigaste eftersom det finns så mycket att ta del av utomhus, jag vet inte.. varför ska utlandet enbart klassas som en semesterort där vi mår bra, där vi landar och upptäcker nya saker? Varför tar jag inte mitt pick och pack och drar då när jag är klar i skolan? Det vet inte jag heller, för att man vill bilda familj och börja leva det livet man strävat efter här? Kanske, vad säger att jag måste ha bråttom? Inget.