johannabjorkman

Min Psykolog E är verkligen någon som jag känner tillit till, jag är aldrig rädd för att säga saker till henne, även om jag är rädd så ser jag alltid till att få det sagt för jag vet att hon inte dömmer mig (förhoppningsvis)..Jag tror det är jätte viktigt att kunna lita på sin psykolog och känna sig trygg i det rummet, här kan jag släppa allt, vara mig själv och låta allt komma ut. Jag är jätte glad för att jag har henne, en gång i veckan. Vad jag än bär med mig under veckan så vet jag att jag får ventilera med henne den dagen, plocka av ryggsäcken och tömma den på innehåll. Det handlar inte om att hon ska ta hand om problemet, hon får det inte att försvinna men hon hjälper mig att byta och sätta nya ord på saker. Ibland ifrågasätta mig själv, ge mig själv svar, ibland får jag inga svar.

 

Den förra psykologen jag var hos för många år sedan när jag gick ett rehabprogram (för psykisk ohälsa inte något annat) så kände jag mig aldrig riktigt trygg med henne, det gjorde så att jag behöll mycket för mig själv! Det i sin tur ledde till att vi inte kom speciellt långt egentligen, det var saker jag aldrig vågade berätta som låg i grund för mycket vilket är synd. Dock ångrar jag det inte, för jag tror inte hon hade förstått. Jag går förbi henne ibland när jag ska till E men jag tror inte ens hon känner igen mig, jag blev väl en solskenshistoria för henne, en lätt sådan..

 

Förra veckan påpekade E att jag lät mer arg än ledsen, det hördes och märktes på det sättet jag pratade. Det är bra när all smärta förvandlas till ilska även om det inte håller så länge. Jag kände mig verkligen arg den dagen, typ "ge fan i mig, schaaas" som om jag pratade om mig själv till mig själv. Stundvis är jag väldigt arg, skit arg! arg för att jag aldrig blir helt frisk, arg för att jag blev sjuk, arg för att jag är så jävla sårbar, arg för att det drabbar mig, arg för att jag inte får vara lycklig när livet egentligen är så bra. Dom andra dagarna är det samma sak fast jag byter ut ordet arg mot ledsen istället, då känns det mest hopplöst. Varför kämpar man när man inte kommer någonstans? är det lika bra att sluta försöka? att sluta försöka för mig skulle innebära att acceptera att det inte kommer bli bättre, det i sin tur vägrar jag att leva med. Med andra ord  - jag kommer aldrig sluta kämpa förräns den dagen jag har vunnit om det nu ska ta flera år innan jag är helt frisk.