johannabjorkman

En sak jag tog upp med min psykolog senast var stress, jag vet ju nu att jag inte tål stress speciellt bra. Jag har gjort det förr men absolut inte på samma sätt nu! Det är märkligt vad ärrad man blir, hur det påverkar kroppen i det långa loppet att vara eller ha varit sjuk en längre tid. Jag upplever nog dagligen en inre stress som jag försöker kompremissa med, en liten del stress är något man måste lära sig att hantera för det är så livet ser ut. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur man ska se upp för fällor, och hur man ska göra för att göra vardagen lugnare (som funkar för mig) Men, när man inte har något val? det är den ständiga frågan jag ställer, när det inte finns några genvägar? Jag har inte sedan jag blev sjuk för 9 månader sen varit sjukskriven en enda dag, inte på papper. Jag har gått till skolan, skrivit mina tentor och jobbat mina arbetspass. Privatlivet har varit något helt annat, där stod allt still. Oförmögen att göra något alls egentligen eftersom all kraft gick till att prestera i skolan och på jobbet, kanske därför det inte var så många som märkte av att jag var dålig överhuvudtaget. Va? DU sjuk? Jag som alltid är glad och positiv, som har gått i genom eldar för att ta mig dit jag är idag. Jag kan väl förstå idag att jag blev utbränd, utmattningsdepression som det annars kallas. Det jag inte förstår är hur det kunde bli så allvarligt, nedstämdhet och ångest är en sak men resten. 

 

Nu när praktiken börjat är det självklart mycket nytt, man blir stressad över det givetvis. Nya arbetstider, tidiga morgonar och ett helt annat yrke än vad man är van. Jag tycker det är kul, jag trivs jätte bra där jag har hamnat och med arbetsuppgifterna! Mitt problem är väl att jag går in med 100 % med en gång, jag vill mer än vad min kropp orkar. Självklart kan man begränsa sig själv genom att dra ner kraven på sig själv! Dock så kommer inte arbetsuppgifterna bli mindre, kraven kommer inte sänkas på mig utifrån utan jag förväntas att klara av vissa saker. Efter den första veckan kände jag att min kropp sa ifrån, redan efter några dagar i högt tempo. Likaså efter operationen när min kropp blev utsatt för stress, jag blev svag. Min kropp svarar genom klassiska saker som yrsel, huvudvärk, ångest och en enorm trötthet. Det gör mig ledsen, att inte klara av mer än så. Hur länge ska det behöva vara så? Det bästa för mig skulle egentligen vara att bli heltidsjukskriven för att helt ägna mig åt att bli frisk, få tid för ordentlig återhämtning. Ingen blir frisk över en dag, eller en vecka. Dock är det inte det jag strävar efter, jag vill ju komma vidare! Inte minst bli klar med skolan. Det har aldrig varit ett alternativ för mig att vli sjukskriven, det är jag faktiskt ledsen över, att jag inte fick möjligheten. Men, det som inte dödar det härdar som man brukar säga. Jag är bara rädd för min egen sårbarhet, skit rädd rent av sagt. Vad klarar jag av, vad klarar jag inte av? Jag vill ju inte bli utbränd igen, det är ju det det handlar om. Samtidigt kan jag inte gå runt som en kokt spagetti resten av mitt liv, och vara rädd för allt. Jag måste lära mig att hålla en balans, men jag vet inte hur än. Eller så kommer det fungera mycket bättre än vad jag tror, när veckorna har gått kanske jag märker att jag är mindre stressad än tvärtom. Det är det jag får satsa och hoppas på!

 

Nu kände jag att det här inlägget blev väldigt personligt, jag delar med mig av mycket av mina inre tankar. Jag hoppas att det är något ni uppskattar och förhoppningsvis är det någon som känner sig mindre ensam.