johannabjorkman

När man mår dåligt eller har en sämre period och sedan börjar må bättre vill man inget annat än att fortsätta må bra, vi är alla olika känsliga för arbetsbelastningar och stress. Det finns dom som kör på utan att stanna upp och känna efter hur kroppen mår, man missar varningssignaler för när kroppen behöver varva ner och när stressen inte längre är positiv. Som jag sagt innan kan en liten del stress vara som bränsle, man jobbar mer effektivt. Jag kan säga att jag själv varit sådan förut, jag får mycket gjort och håller mina deadlines. På senaste har jag förstått att det inte håller i längden, det är ingen som orkar köra på i 110 allt för länge även om man tror att det går, tills den dagen det tar stopp.

 

Man vill som vän vara sina vänner tillags, man vill hitta på saker, hinna träffa dom du saknar, hålla kontakt och visa att man bryr sig. Detta resulterade sig i för mig att jag bokade mina veckor fulla med planer, det var inte sällan det hände att jag dubbelbokade för att jag glömt att jag redan hade planer. Det är liksom ingen vits med att ta en kaffe med 3 olika personer på en och samma dag, vänner handlar om kvalité och inte kvantitet. Hur mycket får man egentligen ut av den fikan? Hellre att man prioriterar en fikastund och att du kan vara helt närvarande. Det kunde gå dagar där jag glömde att äta för att jag var ute på vift och gjorde annat, jag menar inte att alla dagar varit hektiska men jag har velat mer än vad jag egentligen orkade och det har bitit mig i röven. Det har hänt för många gånger att jag har fått skriva tentor på mindre än 8 tim, läst och pluggat på jobbet och suttit långt in på natten för att hinna. Det är okej IBLAND, men det ska inte bli den standarden man lever efter. Jag tycker därför är viktigt att hitta verktyg som man kan använda sig av, signaler att lyssna efter. Att hitta sin egen nödbroms för att undvika den här stressen, oron och ångesten som många upplever. Här kommer några tips som jag försöker gå efter, det funkar inte alla gånger men det är bra att ha med i tankarna.

 

Tips:

1. Ta aldrig på dig mer än vad du egentligen har tid med, eller vad du orkar. Det är OK att säga nej till ett arbetspass om du redan har jobbat mycket på senaste, behöver vila eller har andra planer.
2. Sätt undan tid för dig själv, även om det är flera personer som drar i dig en fredagkväll och du känner dig trött, säg nej och ge dig själv dom timmarna till återhämtning. Egentid är viktigt!
3. Planera din tid, skriv upp vad du har för planer i din kalender och se till att det är ett sunt schema. Om det känns för mycket att det inte längre känns kul, prioritera det som är viktigast för dig.
4. Dammtussar under sängen, tvätt och disk är det ingen som har dött av men försök att hålla efter hemma så att DU trivs. Man mår bättre när det är ordning och reda runt om, men man ska heller inte göra hemmet till en stress som får dig att må sämre, gör något varje dag.
5. Prioritera sömnen, om du har svårt att somna gå och lägg dig en timme tidigare för att kroppen ska kunna varva ner. Jag sover bättre när sovrummet är svalt, dämpa belysningen hemma i tid.
6. Som alla redan vet, rör på dig så mår kroppen bättre. Jag rekomenderar Skivtång, och spinning.
7. Ta hand om din kropp, unna dig en massage eller sätt undan tid där du pysslar om dig själv hemma, det kan vara enkla saker som att ta ett bad, peeling, ansiktsmask, ansa och färga ögonbrynen.
8. När du känner att kroppen är trött, tillåt dig att vara trött och ge det kroppen behöver - återhämtning. Ta en sovmorgon, planera inte dagen eller ta en dag från jobbet eller skolan om det är möjligt.
9. Ha en person du kan prata med, vill du inte gå till en psykolog eller kurator är det viktigt att kunna prata om sin oro och sina problem. Prata med någon du känner förtroende för!
10. Bli vän med dig själv, det är okej att inte kunna prestera eller vara på topp hela tiden. Acceptera hur du fungerar och jämför inte dig själv med andra.
11. Alltid försöka bevara hoppet om att en bättre tid kommer, tro på dig själv och umgås med dom du tycker om.

Ända sedan D babyshower där fick låna en väns systemkamera har jag blivit sugen på en egen, jag tyckte det var riktigt roligt! Jag kan ju ingenting om foto, vilken kamera man ska ha och allt som hör till. Det enda jag har ägt är en vanlig digitalkamera och nu tar man kort med telefonen, jag fantiserar om att få gå ut i naturen och fota! Hitta inspiration i fina bilder, fånga ögonblick helt enkelt. Det blir ju SÅ mycket finare kort med en systemkamera, skulle gärna vilja lära mig grunderna! Dock vet jag inte vad som passar som "nybörjar" kamera? Någon av er som har tips? Det ska alltså inte vara för avancerat, jag kan som sagt ingenting och behöver ha en enkel men ändå bra kamera!

I början när jag blev sjuk hade jag aldrig några tankar eller planer på att dela med mig genom min blogg, för er som har följt mig vet att jag slutade skriva under en lång tid. Det kändes alldeles för utelämnande och vad kunde jag annars skriva om? Det hände inget annat i mitt liv än just DET. Dock har jag märkt att jag mår bättre av att få skriva av mig, givetvis öppnar jag mig inte som en bok och det finns det ingen anledning att göra. Det är inte bara att bli sjuk och sen bli frisk, återhämtningen där i mellan kan jag säga är minst lika tuff. De dagar man mår sämre eller perioder där medicin byts ut/ställs in är som återfall, inte ett steg tillbaka utan snarare 100. Visst att man har med sig att det inte varar för evigt, men när dom perioderna blir smärtsamt långa börjar man sakta men säkert börja tvivla på att det ska gå över, även om det gjort det förut. Man är inte bara trött i huvudet utan även i kroppen, jag kan t om få feber när jag mår som sämst för att min kropp arbetar så. Kan tycka det är bra, för då kommer "skiten ut" på ett sätt. Dom dagarna när inget hjälper, inga säkerhetsåtergärder fungerar då känns det jobbigt. Jag kom på mig själv idag att jag blivit en riktigt virrpanna, jag får som små blackouts! På stranden i Spanien frågade jag vart min handduk var, jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Victor tittar på mig och säger att den sitter på mitt huvud, haha! Sånt kan väl hända alla, idag lämnade jag nycklarna i dörren och sprang runt och letade efter dom innan jobbet, till sist anade jag nästan att jag glömt dom i dörren och visst där satt dom! Här på jobbet glömmer jag priser och blandar ihop produkter, känner mig bara allmänt snurrig! Det är en riktigt obekväm känsla, att inte riktigt vara med i huvudet. Har börjat fundera på om det är en biverkning av medicinen, kanske jag bör äta mindre än vad jag gör. Jag är ingen läkare så egentligen inte idé att spekulera utan jag får snällt vänta på mitt uppföljningsmöte, måste bara komma ihåg att ringa och byta läkare innan det är dags!!

 

Alex hoppade inte några timmar för mig idag, det var riktigt skönt att få sova ut ordentligt imorse eftersom febern kom tillbaka igår ikväll. Kroppen har kännts väldigt matt och jag kände att det var dags att lyssna den, hellre att gå minus några timmar än att stå på jobbet och bli sämre. Så nu jobbar jag bara några timmar innan stängning, kändes lagom eftersom jag ska jobba i helgen. Tänkte visa er en bild från bröllopet, längtar tills alla bilder är klara som fotografen tog. Smink och hår av mig, dock syns det inte jätte bra på denna här bilden. 

 

 

 

20130710

 

 

Är hemma från en veckas semester, kom hem i tisdags och kommer nu jobba fram tills på måndag. Även fast det inte är någon tidsskillnad blir man smått jetlaggad när man kommer hem, det blir en omställning att kliva in lägenheten och sova i sin egen säng. Veckan har varit blandad, givetvis har det varit underbart med sol och värme, att få bada i medelhavet och ligga och flyta i poolen på dagarna! Bättre avkoppling finns egentligen inte. Men som jag sa senaste så är det alldeles för kort tid med en vecka, det är först sista dagen man känner att man hunnit landa och koppla av och då ska man hem igen! Är jätte glad över att jag fick åka iväg överhuvudtaget men om jag hade fått välja så hade jag stannat mycket längre. Bröllopet var fantastiskt fint, Jenny blev så fin och allt gick enligt planerna (bortsett från att jag fick springa barfota till stranden utan att hinna fixa mig själv, haha) God mat och festande långt in på natten. Lyckat med andra ord! :) Är inne på min 3e vecka med doshöjningen av medicin nu, vilket jävla helvete detta är. Min läkare sa att jag skulle slippa det här, men så blev inte fallet. Samtidigt så vet jag inte om hon förstod mig alls, vi pratade inte samma språk - på fler sätt en ett. Jag har faktiskt funderat på att byta läkare eftersom hon nu ska vara "min" läkare framöver, jag tycker det är viktigt att man förstår varandra. Jag är inte den som är den, men innan man börjar jobba inom primärvården eller psykiatrin SKA man behärska det svenska språket! Man har inte en chans annars som patient att göra sig förstådd eller FÖRSTÅ vad läkaren säger. I detta fall kom nog min läkare från USA eller liknande, jag försökte verkligen prata tydligt utan metaforer eller liknelser, men ändå gick inte informationen fram vilket visade sig i att hon frågade mig frågor på saker jag nyss hade sagt.

 

Ex, Jag "Jag har inga direkta biverkningar mer än att jag tappar hår och svettas mycket"

 

Läkaren mumlar "aha okej.."

 

Tystnad

 

Läkaren "Har du några biverkningar?"

 

Jag känner hur en mindre bomb exploderar i mig, men ler och upprepar det jag nyss sa.

 

Jag "Jag sover iallafall utan imovane nu, sedan en vecka tillbaka och det känns bra. Jag har trappat ut dom själv"

 

Läkaren "Aha okej..Hur är det med sömnen? behöver du medicin för att kunna sova?"

 

DU SKÄMTAR...

 

 

Läkaren "Så du behöver bara ha imovane alltså.."

 

Jag "Nej jag sover utan imovane som sagt!"

 

Läkaren " Men varför vill du ha fler utskrivna då?"

 

Jag "Det vill jag inte?"

 

Börjar fundera på om hon är döv eller om hon lider av någon annan åkomma..

 

Läkaren "Nej okej, är du säker på att du har tillräckligt med resten?"

 

 

Läkaren "Har du mycket humörsvängningar?"

 

Jag " Det beror helt på vad du menar med mycket..."

 

Läkaren "ehm, kan du vara på ett humör på morgonen och ett humör på kvällen?"

 

Jag "Ja, det är väl klart" (VEM KAN INTE DET??)

 

Läkaren "okej, men om du känner att det inte är bättre efter den här doshöjningen så kan vi kanske prova stämningstabiliserande"

 

 

Läkaren "Så, Johanna du har bara problem med ångest?"

 

Jag "Nej, definitivt inte" och fyller i.

 

 

 

Nästa vecka kommer det förhoppningvis vända, eller "klinga av" som jag brukar säga. Det är mellan 4-8 veckor förändringen sker, om jag längtar!! Jag längtar efter SÅ mycket just nu där en av sakerna är att må bra, känna mig fri, återta kontrollen över mitt liv. Jag längtar tillbaka till sol och värme, jag längtar efter att känna mig genuint lycklig, jag längtar efter att känna mig totalt avslappnad. Jag drömmer om total återhämtning där det är min tur att leva! Förhoppningvis är det dit jag är påväg.

 

 

Innan jag träffade läkaren i torsdags funderade jag mycket på om det var värt att höja dosen på mina mediciner igen, det fanns en fördel och en nackdel. Fördelen var att jag då skulle gå på rekomenderad dos, vilket givetvis är bra då jag har gått på lägre dos som inte kännts tillräcklig på alla plan. Nackdelen är att den medicinen jag äter ger ångest under första perioden, man blir avsevärt sämre innan kroppen har ställt in sig. Detta gäller alla ssri (antidepressivt) egentligen men jag fick höra att just den jag äter är välkänd för det. Det var det ingen som sa från början, det hade förmodligen kännts lättare att hantera de första veckorna om jag visste att den var värst av dom alla, Jag har redan gått i genom det här tre gånger nu. Första gången då den första medicinen skulle sättas in, sedan för att byta till min nuvarande och efter det höja dosen, nu ska jag alltså höja dosen igen. Jag är redan utmattad, jag kanske har haft sammanlagt 10 bra dagar sedan jag började med medicinerna. Då ska tilläggas att jag började redan i februari, anledningen till det är att maxeffekt ges efter 4-6 veckor och därav måste man vänta in den perioden för att sedan ta ställning om det är tillräckligt eller behövs bytas ut. Dagarna innan mitt läkarbesök hade varit BRA, förvånande bra och jag kände mig lyckligare än på länge. Jag tackar för dom dagarna, de blir som andetag för mig. Läkaren jag träffade sa att jag skulle slippa ångesten den här gången eftersom min kropp har hunnit bli inkörd på medicinen, jag tänkte därför att det var värt att prova. Jag ska på semester nästa vecka, min bror gifter sig som redan nämnt i spanien och då vill jag må bra. Det hann gå två dagar innan ångesten kom tillbaka, en ångest som sätter sig i alla kroppsdelar och som gör mig känslolös förutom den ständigt ilande ångesten. Om jag fick beskriva ångest med fyra ord skulle det vara; smärta, sorg, hopplöshet och rädsla. Smärtan står för att den ständigt gör ont, det isar i kroppen likt tigerbalsam och jag får nästan alltid muskevärk. Sorg säger sig självt, man är i grunden så otroligt ledsen över att behöva dras med den här känslan, att den är återkommande och aldrig lämnar dig ifred. Hopplöshet står för att det aldrig går över, det känns som man hamnar på ruta ett om och om igen, rädslan står för alla rädslor för att aldrig bli bättre, att aldrig bli helt frisk. Även rädslan över att bli galen, att kroppen ska ge upp. Det säger sig självt att det är jobbiga känslor att dras med, men jag vet nu att jag kan må så mycket bättre, att detta inte är ett bakslag egentligen eftersom ångesten faktiskt beror på något som går över. Det är något jag hela tiden måste övertala mig själv om, att det går över för varje gång det här händer känns det som den är här för att stanna, här för att stoppa mig från att vara lycklig.