johannabjorkman

En sak jag tog upp med min psykolog senast var stress, jag vet ju nu att jag inte tål stress speciellt bra. Jag har gjort det förr men absolut inte på samma sätt nu! Det är märkligt vad ärrad man blir, hur det påverkar kroppen i det långa loppet att vara eller ha varit sjuk en längre tid. Jag upplever nog dagligen en inre stress som jag försöker kompremissa med, en liten del stress är något man måste lära sig att hantera för det är så livet ser ut. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur man ska se upp för fällor, och hur man ska göra för att göra vardagen lugnare (som funkar för mig) Men, när man inte har något val? det är den ständiga frågan jag ställer, när det inte finns några genvägar? Jag har inte sedan jag blev sjuk för 9 månader sen varit sjukskriven en enda dag, inte på papper. Jag har gått till skolan, skrivit mina tentor och jobbat mina arbetspass. Privatlivet har varit något helt annat, där stod allt still. Oförmögen att göra något alls egentligen eftersom all kraft gick till att prestera i skolan och på jobbet, kanske därför det inte var så många som märkte av att jag var dålig överhuvudtaget. Va? DU sjuk? Jag som alltid är glad och positiv, som har gått i genom eldar för att ta mig dit jag är idag. Jag kan väl förstå idag att jag blev utbränd, utmattningsdepression som det annars kallas. Det jag inte förstår är hur det kunde bli så allvarligt, nedstämdhet och ångest är en sak men resten. 

 

Nu när praktiken börjat är det självklart mycket nytt, man blir stressad över det givetvis. Nya arbetstider, tidiga morgonar och ett helt annat yrke än vad man är van. Jag tycker det är kul, jag trivs jätte bra där jag har hamnat och med arbetsuppgifterna! Mitt problem är väl att jag går in med 100 % med en gång, jag vill mer än vad min kropp orkar. Självklart kan man begränsa sig själv genom att dra ner kraven på sig själv! Dock så kommer inte arbetsuppgifterna bli mindre, kraven kommer inte sänkas på mig utifrån utan jag förväntas att klara av vissa saker. Efter den första veckan kände jag att min kropp sa ifrån, redan efter några dagar i högt tempo. Likaså efter operationen när min kropp blev utsatt för stress, jag blev svag. Min kropp svarar genom klassiska saker som yrsel, huvudvärk, ångest och en enorm trötthet. Det gör mig ledsen, att inte klara av mer än så. Hur länge ska det behöva vara så? Det bästa för mig skulle egentligen vara att bli heltidsjukskriven för att helt ägna mig åt att bli frisk, få tid för ordentlig återhämtning. Ingen blir frisk över en dag, eller en vecka. Dock är det inte det jag strävar efter, jag vill ju komma vidare! Inte minst bli klar med skolan. Det har aldrig varit ett alternativ för mig att vli sjukskriven, det är jag faktiskt ledsen över, att jag inte fick möjligheten. Men, det som inte dödar det härdar som man brukar säga. Jag är bara rädd för min egen sårbarhet, skit rädd rent av sagt. Vad klarar jag av, vad klarar jag inte av? Jag vill ju inte bli utbränd igen, det är ju det det handlar om. Samtidigt kan jag inte gå runt som en kokt spagetti resten av mitt liv, och vara rädd för allt. Jag måste lära mig att hålla en balans, men jag vet inte hur än. Eller så kommer det fungera mycket bättre än vad jag tror, när veckorna har gått kanske jag märker att jag är mindre stressad än tvärtom. Det är det jag får satsa och hoppas på!

 

Nu kände jag att det här inlägget blev väldigt personligt, jag delar med mig av mycket av mina inre tankar. Jag hoppas att det är något ni uppskattar och förhoppningsvis är det någon som känner sig mindre ensam.

 

Min Psykolog E är verkligen någon som jag känner tillit till, jag är aldrig rädd för att säga saker till henne, även om jag är rädd så ser jag alltid till att få det sagt för jag vet att hon inte dömmer mig (förhoppningsvis)..Jag tror det är jätte viktigt att kunna lita på sin psykolog och känna sig trygg i det rummet, här kan jag släppa allt, vara mig själv och låta allt komma ut. Jag är jätte glad för att jag har henne, en gång i veckan. Vad jag än bär med mig under veckan så vet jag att jag får ventilera med henne den dagen, plocka av ryggsäcken och tömma den på innehåll. Det handlar inte om att hon ska ta hand om problemet, hon får det inte att försvinna men hon hjälper mig att byta och sätta nya ord på saker. Ibland ifrågasätta mig själv, ge mig själv svar, ibland får jag inga svar.

 

Den förra psykologen jag var hos för många år sedan när jag gick ett rehabprogram (för psykisk ohälsa inte något annat) så kände jag mig aldrig riktigt trygg med henne, det gjorde så att jag behöll mycket för mig själv! Det i sin tur ledde till att vi inte kom speciellt långt egentligen, det var saker jag aldrig vågade berätta som låg i grund för mycket vilket är synd. Dock ångrar jag det inte, för jag tror inte hon hade förstått. Jag går förbi henne ibland när jag ska till E men jag tror inte ens hon känner igen mig, jag blev väl en solskenshistoria för henne, en lätt sådan..

 

Förra veckan påpekade E att jag lät mer arg än ledsen, det hördes och märktes på det sättet jag pratade. Det är bra när all smärta förvandlas till ilska även om det inte håller så länge. Jag kände mig verkligen arg den dagen, typ "ge fan i mig, schaaas" som om jag pratade om mig själv till mig själv. Stundvis är jag väldigt arg, skit arg! arg för att jag aldrig blir helt frisk, arg för att jag blev sjuk, arg för att jag är så jävla sårbar, arg för att det drabbar mig, arg för att jag inte får vara lycklig när livet egentligen är så bra. Dom andra dagarna är det samma sak fast jag byter ut ordet arg mot ledsen istället, då känns det mest hopplöst. Varför kämpar man när man inte kommer någonstans? är det lika bra att sluta försöka? att sluta försöka för mig skulle innebära att acceptera att det inte kommer bli bättre, det i sin tur vägrar jag att leva med. Med andra ord  - jag kommer aldrig sluta kämpa förräns den dagen jag har vunnit om det nu ska ta flera år innan jag är helt frisk.

 

Hej på er! Står på jobbet och känner mig lite gladare än vanligt, rent av lite exalterad! min kollega Emelie var precis inne och vi disskuterade makeup-utbildningar som vi gärna vill gå, vi har tänkt att gå samma! Dock är många av utbildningarna som finns både dyra och långa vilket kräver att man inte har annan sysselsättning vilket vi båda har. Så en distansutbildning tyckte vi båda verkade bäst, så idag hittade vi i malmö som är har samarbete med stora leverantörer. Den är under 6 veckor och kostar heller inte skjortan, kursstarten är i januari så man hinner ju samtidigt spara undan den summan. Efter utbildningen blir man diplomerad makeup-specialist.. VILKEN DRÖM!

Huh, vilken jävla vecka det har varit! Dra åt helvete vad ONT jag har haft.. Jag var nog lite för stöddig inför smärtan eftersom det var tredje gången. Dom andra två gångerna har det handlat om att förstora, första gången var en nära döden upplevelse eftersom jag naturligt sett inte har mycket till bröst. Har varit sängbunden i nästan en vecka, har inte kunnat ta mig ur/i sängen själv och har heller inte kunnat sova på sidan (eller mage) utan enbart på rygg vilket har gett mig näst intill liggsår, haha! jag har fått jätte ont i svanken och bäckenet så nu sover jag i soffan för att få variation. Operationen gick iallafall bra, och det är slutändan värt det!