johannabjorkman

Jag har under en längre tid hostat och varit 'slemmig' i halsen, det är ingen jätte hosta utan att jag mer behöver harkla mig ofta mellan hostan, hur som helst så har jag förstått att det är rökhosta jag har, rökhosta! Det känns riktigt obehagligt alltså, vidrigt, och ingen vill få KOL i framtiden på grund av att man rökt halva livet. Nej, jag ska nu göra ett försök till att sluta. Lär bli mitt fjärde försök, efter en del uppehåll. Jag snusar och det räcker! Har än en gång blivit trött på att beroendet bestämmer över mig, den dåliga doften som sätter sig i håret och kläderna, pengarn det kostar och tiden det tar. Det är dags att på riktigt inse att jag måste sluta, för min hälsas skull. Eftersom jag inte dricker alkohol just nu så kommer inte det störa heller, dock för att förhindra förbud kommer jag tillåta mig att röka de tillfällen jag dricker alkohol, så hur ofta kan det bli, inte alls just nu och innan 'allt' så drack jag väldigt sällan ändå. Heja! 

 

Mötet på banken gick bra, så nu är planerna i full gång. Kommer inte avslöja mer än så innan jag vet mer, men kan säga att det är något jag velat göra länge och ser fram emot även om jag samtidigt är riktigt nervös inför det, det är på något defintivt den här gången och inget får gå fel. Den korta jobbdagen gick hur fort som helst, är verkligen nöjd med min nya kollega som tur är ;) Har inte varit fullt så jobbigt med värmen idag, kanske för att det var enligt mig behagligt väder idag. Jag fryser hellre än svettas just nu.. Dagen i övrigt har varit mestadels jobbig, känner mig ur form och har ilande ångest vilket är normalt vid doshöjning eller byte/insättning av SSRI. Helst av allt skulle jag bara vilja boka en sista minuten och sätta mig på ett plan till värmen, kan kallas att fly men ibland är det skönt att kunna göra det också. Eftersom inte det går brottas jag med att vara konstant trött eller rastlös istället, får välja mellan att sysselsätta mig eller sova för något mitt i mellan gör mig galen, det är lite som att man fungerar som måltavla för alla tankar och känslor då. Jag som sa sist att jag inte är illamående, tydligen behövde jag bara säga det så fick jag illamåendet som ett brev på posten, vilken jävla kombination! Jag tycker nästan synd om mig själv, här sitter jag svettig och överkokt, trycker i mig allt sött jag kan komma på och mår samtidigt rysligt illa haha! Var ute och sprang igår iallafall, lite över 3 km orkade vi med lite intervaller och powerwalk. Man märker tydligt när man varit borta från träningen en vecka för mycket, konditionen blir direkt sämre!  Fredag kväll, betyder tvätt för oss men kanske ska ta mig en tur förbi Isabelle senare, man måste ju passa på nu när hon äntligen är tillbaka på hemmaplan :)

 

Vissa tar till alkoholen när man mår dåligt, för att helt enkelt supa bort ångesten. Dock blir det sju resor värre dagen efter när bakfyllan slår till istället, andra vågar inte dricka alkohol för att man förknippar det med dåliga upplevelser, man kanske fått ångestpåslag av att dricka. Jag har ingen negativ erfarenhet, mer än "vanliga" bakfyllor. Dock har jag fram tills resan i Spanien varit rädd för att dricka, har inte vågat dricka en droppe av något med alkohol i. Jag vet vilka områden alkohol påverkar i hjärnan, och då har jag fått känslan av att jag inte vill röra om där det behöver lugna ner sig, min största rädsla i världen är att tappa kontrollen. När man dricker förändras ju ändå ditt omdöme, även om du bara är salongsberusad så är du ändå lika "bedövad".. Den bedövade känslan förknippar jag snarare med att inte ha full kontroll över mig själv, och nästa rädsla blir ju då att det ska gå åt helvete i hjärnkontoret, att det ska spåra och bli värre än någonsin.

 

Jag har inte druckit mig full, eller druckit vin eller sprit överhuvudtaget sedan nyårsafton! Det var tätt efter nyår som jag blev dålig på riktigt. Dock tog jag någon öl i Spanien, för att det var gott och svalkande i solen med en skål nötter till.. Då gick det bra, jag tyckte inte att "ruset" (av en öl) var obehaglig. Men när jag tog en öl för att stressa ner i tentaplugget kände jag motsatsen, inte alls bra vilket fick mig att dricka flera glas vatten innan jag kom ner i varv igen. Ingen bra kombination med andra ord.. Därför har jag som riktlinje att bara dricka alkohol om det är något speciellt, det kan vara över en god middag med vänner, familj eller sambo, utomlands eller om man firar något. Då är stämningen rätt, och man umgås med folk man gillar och känner sig trygg med. Skulle jag bli mer galen än vad jag är så är jag iallafall i rätt händer, och sakta men säkert så kanske jag får bort rädslan helt. Det handlar om att bli motbevisad, att det faktiskt inte händer något som inte hänt förut. Samtidigt tänker jag inte stressa, utan tar det i min takt, jag klarar mig fint utan alkohol och har inte varit den som "tagit mig något" till maten mitt i veckan. Det är snarare rädslan som jag vill få bort, så att jag själv kan välja när jag vill dricka eller inte.

 

Vår kaffekokare gör äckligt kaffe helt plötsligt, så mamma erbjöd sig att vi kunde få deras.. Hon hinner knappt komma hit med den innan jag tappar hela behållaren i golvet, tusen glasskivor på köksgolvet! Det var den kaffekokaren, får så dåligt samvete, klantarsel! Ska ta mig en tur imorgon och köpa oss en ny kaffekokare, älskade efterlängtade lön! Senare skulle jag laga mat, lyckades såklart tappa curryn rätt i golvet så locket flyger och där står jag med curry på hela golvet.. Blev så upprörd att jag bara gick därifrån, Victor fick snällt ta upp det. Haha, kan man vara så klantig på en dag?

 

Imorgon ska jag hoppa in några timmar på jobbet, vi får en ny tjej som ersätter Denise som börjar imorgon. Spännande! Tycker dock det är jätte tråkigt att D lämnar oss för en stund, dock ska hon gå hem på mammaledighet så något ännu roligare väntar :) Det är fantastiskt många runt om som ska ha barn nu, det är babyboom igen! Är det inte första barnet, så är det andra. Självklart pratar vi om det här hemma, men vi är inte riktigt där än, och även om vi skulle vara klara i skolan och ha en stabil ekonomi så är inte jag redo, jag vill bli klar med mig själv så gott som det går innan jag ska lägga all min tid på ett nytt liv.

 

Hur som helst, imorgon efter jobbet väntar ett spännande möte på banken med Pappa, om allt går som planerat så väntar något bra i framtiden för min del, snar framtid till och med. Om magkänslan känns rätt så behöver det inte alls vara långt borta.. Återkommer om det när allt är klart!

 

Hade som plan att gå iväg och träna idag, har varit lat senaste veckan. Varit lat och ätit desto mer.. Detta förbannade sötsug som förföljer mig, jag vill ha allt jag normalt sett aldrig skulle köpa. Igår bakade jag en stor plåt med kärleksmums! Är riktigt stolt över resultatet, passade på att skicka med mamma ett gäng (lite för min egen skull också). Jag har mina cravings, ungefär som en som är gravid. Jordgubbar, pannkakor, och allt sött! Jätte bra kombination det här alltså, äter och svettas hela dagarna haha! Idag är det dock kallare ute, har stått ute på balkongen och njutit av dom kalla regndropparna varvat med att skölja ansiktet och tvätta händerna. Jag får se det från den positiva sidan, jag har åtminstone inte huvudvärk, jobbig yrsel eller ständigt illamående som också är väldigt vanliga biverkningar, peppar peppar.. Förhoppningsvis är dom snart övergående!

Igår fick jag en mycket välkommen fråga och glädjande besked, mina bedömningssamtal är nu slut och igår var sista med min pyskolog Emma. Det var alltså dags att välja och disskutera fram en passande intervention.. Har både sett fram emot det och fasat för det eftersom jag är noga med att hamna rätt, det ska kännas bra med personen jag öppnar mitt liv för, och i och med att man byter psykolog får man även börja om från början trots att "allt" står i min journal. Efter jag förtydligat mina önskemål fick jag frågan "Skulle du kunna tänka dig att gå hos mig?" jag jublande inombords, det är klart att jag vill! jag blev glad för att jag får stanna hos henne och slippa stå på väntelistan, slippa ta allt igen. Men också för att hon kände att hon kunde ta sig ann mig, mina problem och min livssituation. Det ger en känsla av hopp, och förväntan. Hon anser mig inte omöjlig, det gör mycket för någon som jag!

 

Ni kanske undrar hur jag helt plötsligt kan vara så öppen med allt, sanningen är att det är jag inte, jag har bara besämt mig för att dela med mig av det jag går i genom och samtidigt få skriva av mig. Som jag tidigare nämnt så skäms jag inte över något, dock står jag inte med en flagga och viftar om hur jag mår heller. Genom att dela med sig och vara relativt öppen gör man ämnet psykisk ohälsa mindre tabulagt och mindre stigmatiserat, hur absurt det än låter så är det ändå inom detta område jag utbildar mig. På både gott och ont, måste jag säga.

 

Jag är tacksam för att läkaren jag fick träffa var såpass tillmötesgående, det är många inom psykiatrin som motsätter sig ens önskemål, och tror sig veta bättre än du själv. Läkare säger emot varandra, remisser försvinner och läkemedel skrivs ut utan uppföljning. Jag är återigen glad över att jag har orkat argumentera och ta tag i saker själv, annars hade jag förmodligen varit en av dom som faller mellan stolarna. Jag och läkaren fick en bra kontakt och jag var nöjd med beslutet som togs angående mediciner. Allt har funkat bra hittils, det enda som är riktigt jobbigt är att jag ständigt kokar, är svettig och varm även om det är kallt runt om mig.. Igår sköljde jag händerna och handlederna i iskallt vatten säkert 5 ggr under dagen för att kyla av mig. Förhoppningsvis är det övergående biverkningar.. I skrivande stund fastnar typ fingrarna i tangentbordet, haha! dags att kyla av sig!

 

Jag måste dock säga att jag är mycket nöjd med min nuvarande psykolog, jag gick in utan förväntningar alls och blev glatt motbevisad. Hon känns rätt, hon förstår mig och jag litar på att hon gör sitt bästa utifrån hennes kunskaper för att hjälpa mig framåt.. Det är något jag åtminstone inte kan klaga på.

Så känner jag nu, jag vill våga vara galen! Det jag skulle vilja göra nu är att boka en sista minuten resa i smyg med all inclusive (så att man slipper betala mat) och sen bara dra! Jag har inget som helst behov av att shoppa eller hinka i mig alkohol, det jag är i behov av är en solstol och god mat! Kvalitétstid, återhämtningstid, jag vill ge min kropp och själ mer vila för det räckte inte alls med en vecka när vi var borta även om det var underbart! Jag vill kunna vara lite galen, boka en resa och bara åka! Livet är för kort!

Sitter och skriver tenta inom wellness, kom hem från Spanien igår, vilken omställning det faktiskt är. När jag klev av flyget och blev mött av skylten "Välkommen till Karlstad" så ställde jag mig frågan - Vad gör jag här egentligen? Jag vill inte vara här, jag vill tillbaka.

 

Man kan inte fly från sina problem, det ligger en sanning i att dom följer efter dig vart du än i världen vänder dig. Men genom att åka till ett nytt land, en ny miljö och nya sinnesintryck skapas även nya perspektiv och livet får en större helhet, inte en större mening men en annan mening. Jag satt en dag och åt lunch, med medelhavet som vy. För människorna som bor där är det inte mer märkvärdigt än att vi ser vänern, men för mig var det meningsfullt och vackert. Havet är så stort följt av en horisont som känns oändlig, där känner man sig liten men samtidigt växer man som människa genom att inget känns omöjligt. Att vakna till grannens tupp varje morgon, den behagliga känslan att gå ut på altanten och mötas av ljummen och behaglig vind, varm sol och dofter som inte går att definiera. Mitt sinne blev mer medvetet, medveten närvaro som det skulle förklaras i litteraturen. Här kan jag faktiskt bo, jag kan leva här om jag vill och om jag verkligen inte vill behöver jag inte åka härifrån, vi människor är praktiska och sätter våra egna käppar i hjulet. Jag avundas de som åker bort i 3 månader eller mer, hur gör dom? sparar pengar, hyr ut lägenheten och sen åker, svårare än så tycks det faktiskt inte vara. Kanske är man ändå en person med som är i behov av rutiner och trygghet, man vill veta att man har något stabilt att komma hem till, det vill väl alla egentligen. Men varför måste det stoppa oss för att göra något vi blir lyckliga av? Jag pratade med min bror om detta ämne över telefon, varför bor vi i ett grått Svergie med vår vardag som aldrig tycks bli annorlunda när vi har tillgång till hela världen, andra länder som erbjuder en ny vardag. Victor frågade mig igår om vi inte skulle byta stad, det hade säkert varit nyttigt och en bra omväxling men på något sätt kändes det svårare än att sätta sig på en flyg tillbaka till Spanien. Även om det bara skulle vara för ett halvår eller 1 år, så skulle jag vilja ta vara på det som finns där, även om det skulle innebära färre dagar i solstolen och fler dagar på jobbet. Man kan jobba med något värdefullt där med, språket lär man utveckla med tiden och bostaden är inte det absolut viktigaste eftersom det finns så mycket att ta del av utomhus, jag vet inte.. varför ska utlandet enbart klassas som en semesterort där vi mår bra, där vi landar och upptäcker nya saker? Varför tar jag inte mitt pick och pack och drar då när jag är klar i skolan? Det vet inte jag heller, för att man vill bilda familj och börja leva det livet man strävat efter här? Kanske, vad säger att jag måste ha bråttom? Inget.