johannabjorkman

Det har varit tyst från min sida på senaste, mycket för att allt jag kan tänkas skriva om känns orelevant till allt annat som händer just nu.

 

Då var det bestämt, i slutet av augusti kommer jag genomgå en efterlängtad operation! Jag har bestämt mig för att minska storleken på mina bröst, som ni redan vet så har jag gjort en bröstförstorning sedan tidigare (två) och har varit nöjd med utseende osv, men dom är alldeles för stora för vad min rygg och nacke orkar med. Det är även svårt med klädinköp och bhar så det här är ett beslut som var relativt lätt att ta, även om det gör ont i mig att jag ska genomgå en trejde bröstoperation och lägga ytterligare flera tusen men denna gång är det egentligen av helt andra skäl än innan. Jag tror folk i min omgivning hade förbjudit mig att lägga i mer, haha! Det är inte många som tror att jag har silikon eftersom jag inte gärna skyltar med det i form av urringningar etc. Operationerna var för min egen skull och är fortfarande, längtar tills att få köpa en bh i en normal storlkek, i en normal butik. Självklart är jag jävligt nervös, mer nervös nu än någonsin innan. Jag har valt att inte göra ett lyft då jag inte vill ha några "ankarärr" detta kan, eller det innebär att jag kommer få stå ut med en mindre fast form men det skiter jag i fullständigt. Jag kommer fortfarande ha implantat men betydligt mycket mindre, det är beräknat att bli ungefär hälften av vad jag har nu. Spännande! Jag har ställt alla frågor som jag kan ställa tror jag, försöker förbereda mig mentalt för att jag faktiskt kommer se annorlunda ut sen.Har gjort en ordentligt genomsökning av kliniken som jag valt (mycket viktigt) och jag känner mig trygg i mitt beslut, dock kan man inte låta bli att tänka värsta tänkbara scenario och kliniken jag valt är lite annorlunda mot den jag varit på tidigare.

 

Dom senaste dagarna har jag tänkt mycket på framtiden, planer man har och önskar att uppfylla. Man följer sina vänners planer och drömmar som ibland blir raserade, mina fåtal nära vänner är så otroligt viktiga för mig och jag blir så ledsen när något oväntat och tragiskt inträffar, de senaste dagarna har varit som en enda stor sorg och det är inte många timmar som varit utan tårar från både mig och Victor. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist, man blir förtvivlad av att det händer de bästa. Livet gör sig återigen påminnt om att vi inte kan ta det för givet, lycka är något man aldrig ska underskatta då den kan försvinna så fort. Det senaste halvåret har varit ett rent helvete, det verkar aldrig ta slut. Det enda jag kan göra är att försöka dela med mig av den kärlek jag känner för mina vänner och vara dom evigt tacksamma för att dom även finns där för mig när livet plötsligt stannar.

Som jag redan sagt så har jag inte druckit alkohol (mer än någon enstaka öl i Spanien) sedan nyår. Detta har varit lite av ett hinder för mig också, jag velat men har inte vågat eller kunnat. Så nu passade jag på att testa när vi hade ljusparty och Isabelle stannade kvar några timmar extra, vi badade bubbelpool och tog oss en varsin öl, som blev två. Jag drack alltså TVÅ starköl 50cl och blev givetvis berusad men inte full, drack vatten och åt mat innan jag gick och la mig men vaknar ändå bakfull som ett svin dagen efter, 08 slår jag upp ögonen och känner hur tungt huvudet är. Fick inget gjort alls under den dagen (igår) utan låg mest i en solstol..  Att vara bakfull är verkligen något av det värsta jag vet, att man orkade med det varje söndag eller oftare förr? Uh nu ska jag inte ha något mer förräns midsommar. Så nu sitter jag här och behöver få klart tentan.. Vill helst bli klar idag så jag får helgen ledig!

Jag fullkomligt älskar musik, jag kan sitta i flera timmar och bara lyssna på gamla favoriter och hitta nya. Det finns nog inget som kan mäta sig med en riktigt bra låt, jag kan ärligt säga att jag har varit gråtfärdig många gånger just för att en låt är såpass bra, eller att det händer något i mitten av låten som bara gör det, räddar min dag och gör min natt ljuvlig, ungefär så. Jag älskar musik! Jag har alltid tyckt om äldre musik, och gubbrock i princip men det finns fortfarande en artist som jag aldrig kommer sluta älska och det är Gigi Dágostino, det finns en låt för alla i hans album.. jag har mina stora favoriter som betyder mycket för mig, som får mig att må bra! en låt kan spelas 100 gånger om igen bara för att få uppnå samma känsla. Vad hade man gjort om det inte fanns musik? Just nu har jag snurrat in mig på ett gammalt album, jag hade ett album av honom när jag var yngre i min, men gud vad heter det? cdspelare? freestyle? haha kommer inte ihåg men den följde med iallafall vart jag än var. Tråkigt nog finns inte den kvar men spotify finns ju alltid och där finns dom, alla kärlekar! Annars idag har jag kommit lite mer än halvvägs på min hemtenta, det känns riktigt gött! Inlämning på Söndag och jag SKA vara ledig i helgen.. Har även hunnit tagit några sminkpauser som jag brukar göra när jag vill distrahera mig med något annat, strax ska jag packa ihop datorn och åka upp till stugan där mamma är värd för ett ljusparty!

 

Det är det som min tenta delvis utgår ifrån, vi ska sätta oss in i brukarens situation och redogöra för problem som kan uppstå inom myndigheter och organisationer, stigma är också en del. Jag kom på mig själv att besvara en fråga så fingrarna glödde, eftersom jag skrev ur mitt eget perspektiv och vad jag har mött för brister inom psykiatrin. Brukaren inom psykiatrin blir stigmatiserade genom att den psykiatriska vården inte tilldelas tillräckliga resurser, detta gör den inte lika tillgänglig för akut hjälp som den vanliga vården. Hur kan det fortfarande få vara så? Jag förstår att en patient med pågående hjärtinfarkt är av högsta prioritet, likaväl som andra livshotande tillstånd. Men om jag kommer på akuten och har brutit fingret får jag förmodligen snabbare vård än om jag söker hjälp på akutpsyk. På akuten kan de skicka hem dig med ett gipsat finger, på akutpsyk skickar dom hem dig lika snabbt med ett recept mediciner, som om det vore lösningen på problemet? Det är allt för sällan det faktiskt skrivs en vidare remiss för utredning och bedömning. Mediciner kan vara till en stor hjälp, det har jag egen erfarenhet av men det krävs återgärder likaväl som man gipsar ett brutet finger så behöver något lagas och inte endast botas tillfälligt med smärtstillande, förstår ni hur jag tänker?

 

Tänk om man skulle slungas runt bland olika läkare på sjukhuset, där ingen visste mer än den andra eller hade en annan uppfattning om vad som ska göras än den förgående läkaren. Eller ännu värre, du ska dit och göra en avgörande undersökning och läkaren har slutat, det finns heller ingen ersättare. Likaväl behöver man uppföljning på medicin, jag vet inte hur många blodprov jag har fått lämna i och med att jag hade en inflammation i magen. Inom psykiatrin får du ringa och tjata om att bli kallad för uppföljning, i värsta fall står du på fel medicin eller fel dos alldeles för länge. Dom håller människors liv i sina händer, det bör behandlas med respekt och likvärdig försiktighet. Man ska heller inte behöva argumentera och be på sina bara knän om hjälp, som om dom satt på makten över ditt liv.

 

 

Sitter i skrivande stund i skolan och pluggar, läser och skriver, skriver och läser.. Känns bra att vara ute i god tid den här gången, har varit allt för många gånger man suttit in i det sista, orkar inte med den stressen den här gången. Förhoppningsvis blir jag klar i god tid också och kan spendera några dagar i stugan, bara vara innan sommarschemat drar igång på riktigt! En dag som denna gör det inget alls att fokusera på tenta, både kallt och molnigt ute. Det är tur att man har något att se fram emot, det är inte många veckor kvar tills vi åker till Spanien trots allt! Får hoppas sommaren bjuder på annat kul också givetsvis, jag vill besöka zoo och åka karuseller, och unna mig en massage och ansiktsbehandling. Vi får väl se vad som hinns med!

Redan juni, gud vad månaderna har gått fort. Det är nästan lite skrämmande vad dagarna bar kan rinna en ur handen på något vis, dock känns det senaste halvåret snarare som ett år för mig men samtidigt kändes det nyss som februari. Hur som helst är jag nöjd över sol och värme, ljust solen gör så mycket tycker jag! Jobbhelgen är nu över och en vecka med tentaskrivande väntar, har även en del 'ärenden' som jag ska fixa med! Ligger i skrivande stund i soffan i stugan, åkte hit efter jobbet och hoppas på en skön dag imorgon! Eftersom jag ska spendera dagen med att läsa så kan man ju passa på att göra det ute i solen ;) hellre här nära vattnet än på en stekhet balkong! Hoppas ni haft en bra helg, på återseende :) 

 

Vad snyggt det blev med bilden på sned, haha inte riktigt meningen men men. Den här helgen innebär jobbhelg för mig, kommer aldrig gilla att gå upp tidigt på morgonen men jag tycker det är rätt gött att jobba nu förtiden! Åtminstone när man har sällskap här, då går dagarna så fort! Jobbet blir ett avbrott från vardagen, vilket är skönt då den här branchen är något helt annat. Annars rullar dagarna på, medicinen börjar finna sig i kroppen om än långsamt.. Det är åtminstone inte ett helvete längre, ångest skulle kunna ta död på en. (nej, det stämmer inte med den känslan får jag, så ingen blir orolig). Just nu så går dagarna upp och ner, ena dagen kan kännas bättre medans nästa dag kan bli ett kliv tillbaka, det är ju lite så det fungerar för många.. ett steg fram, två bak tills man tar stadiga steg framåt. Har varit lite halv hysterisk att komma iväg på senaste, ta en sista minuten, en weekend eller spadag men jag har inte lyckats finna något som känns värt pengarna, och om man gjort det så har inte tiden passat. Jag skiter i det helt enkelt. Dock funderar jag på att unna mig (oss) en massage, för att göra något för sig själv! Tenta vecka runt hörnet, en metoduppgift sen är det "sommarlov" för den här terminen, ska bli skönt att fokusera på jobb och inget annat, ladda inför praktiken i höst.. Hoppas ni har en bra dag i värmen!

Jag har under en längre tid hostat och varit 'slemmig' i halsen, det är ingen jätte hosta utan att jag mer behöver harkla mig ofta mellan hostan, hur som helst så har jag förstått att det är rökhosta jag har, rökhosta! Det känns riktigt obehagligt alltså, vidrigt, och ingen vill få KOL i framtiden på grund av att man rökt halva livet. Nej, jag ska nu göra ett försök till att sluta. Lär bli mitt fjärde försök, efter en del uppehåll. Jag snusar och det räcker! Har än en gång blivit trött på att beroendet bestämmer över mig, den dåliga doften som sätter sig i håret och kläderna, pengarn det kostar och tiden det tar. Det är dags att på riktigt inse att jag måste sluta, för min hälsas skull. Eftersom jag inte dricker alkohol just nu så kommer inte det störa heller, dock för att förhindra förbud kommer jag tillåta mig att röka de tillfällen jag dricker alkohol, så hur ofta kan det bli, inte alls just nu och innan 'allt' så drack jag väldigt sällan ändå. Heja! 

 

Mötet på banken gick bra, så nu är planerna i full gång. Kommer inte avslöja mer än så innan jag vet mer, men kan säga att det är något jag velat göra länge och ser fram emot även om jag samtidigt är riktigt nervös inför det, det är på något defintivt den här gången och inget får gå fel. Den korta jobbdagen gick hur fort som helst, är verkligen nöjd med min nya kollega som tur är ;) Har inte varit fullt så jobbigt med värmen idag, kanske för att det var enligt mig behagligt väder idag. Jag fryser hellre än svettas just nu.. Dagen i övrigt har varit mestadels jobbig, känner mig ur form och har ilande ångest vilket är normalt vid doshöjning eller byte/insättning av SSRI. Helst av allt skulle jag bara vilja boka en sista minuten och sätta mig på ett plan till värmen, kan kallas att fly men ibland är det skönt att kunna göra det också. Eftersom inte det går brottas jag med att vara konstant trött eller rastlös istället, får välja mellan att sysselsätta mig eller sova för något mitt i mellan gör mig galen, det är lite som att man fungerar som måltavla för alla tankar och känslor då. Jag som sa sist att jag inte är illamående, tydligen behövde jag bara säga det så fick jag illamåendet som ett brev på posten, vilken jävla kombination! Jag tycker nästan synd om mig själv, här sitter jag svettig och överkokt, trycker i mig allt sött jag kan komma på och mår samtidigt rysligt illa haha! Var ute och sprang igår iallafall, lite över 3 km orkade vi med lite intervaller och powerwalk. Man märker tydligt när man varit borta från träningen en vecka för mycket, konditionen blir direkt sämre!  Fredag kväll, betyder tvätt för oss men kanske ska ta mig en tur förbi Isabelle senare, man måste ju passa på nu när hon äntligen är tillbaka på hemmaplan :)

 

Vissa tar till alkoholen när man mår dåligt, för att helt enkelt supa bort ångesten. Dock blir det sju resor värre dagen efter när bakfyllan slår till istället, andra vågar inte dricka alkohol för att man förknippar det med dåliga upplevelser, man kanske fått ångestpåslag av att dricka. Jag har ingen negativ erfarenhet, mer än "vanliga" bakfyllor. Dock har jag fram tills resan i Spanien varit rädd för att dricka, har inte vågat dricka en droppe av något med alkohol i. Jag vet vilka områden alkohol påverkar i hjärnan, och då har jag fått känslan av att jag inte vill röra om där det behöver lugna ner sig, min största rädsla i världen är att tappa kontrollen. När man dricker förändras ju ändå ditt omdöme, även om du bara är salongsberusad så är du ändå lika "bedövad".. Den bedövade känslan förknippar jag snarare med att inte ha full kontroll över mig själv, och nästa rädsla blir ju då att det ska gå åt helvete i hjärnkontoret, att det ska spåra och bli värre än någonsin.

 

Jag har inte druckit mig full, eller druckit vin eller sprit överhuvudtaget sedan nyårsafton! Det var tätt efter nyår som jag blev dålig på riktigt. Dock tog jag någon öl i Spanien, för att det var gott och svalkande i solen med en skål nötter till.. Då gick det bra, jag tyckte inte att "ruset" (av en öl) var obehaglig. Men när jag tog en öl för att stressa ner i tentaplugget kände jag motsatsen, inte alls bra vilket fick mig att dricka flera glas vatten innan jag kom ner i varv igen. Ingen bra kombination med andra ord.. Därför har jag som riktlinje att bara dricka alkohol om det är något speciellt, det kan vara över en god middag med vänner, familj eller sambo, utomlands eller om man firar något. Då är stämningen rätt, och man umgås med folk man gillar och känner sig trygg med. Skulle jag bli mer galen än vad jag är så är jag iallafall i rätt händer, och sakta men säkert så kanske jag får bort rädslan helt. Det handlar om att bli motbevisad, att det faktiskt inte händer något som inte hänt förut. Samtidigt tänker jag inte stressa, utan tar det i min takt, jag klarar mig fint utan alkohol och har inte varit den som "tagit mig något" till maten mitt i veckan. Det är snarare rädslan som jag vill få bort, så att jag själv kan välja när jag vill dricka eller inte.

 

Vår kaffekokare gör äckligt kaffe helt plötsligt, så mamma erbjöd sig att vi kunde få deras.. Hon hinner knappt komma hit med den innan jag tappar hela behållaren i golvet, tusen glasskivor på köksgolvet! Det var den kaffekokaren, får så dåligt samvete, klantarsel! Ska ta mig en tur imorgon och köpa oss en ny kaffekokare, älskade efterlängtade lön! Senare skulle jag laga mat, lyckades såklart tappa curryn rätt i golvet så locket flyger och där står jag med curry på hela golvet.. Blev så upprörd att jag bara gick därifrån, Victor fick snällt ta upp det. Haha, kan man vara så klantig på en dag?

 

Imorgon ska jag hoppa in några timmar på jobbet, vi får en ny tjej som ersätter Denise som börjar imorgon. Spännande! Tycker dock det är jätte tråkigt att D lämnar oss för en stund, dock ska hon gå hem på mammaledighet så något ännu roligare väntar :) Det är fantastiskt många runt om som ska ha barn nu, det är babyboom igen! Är det inte första barnet, så är det andra. Självklart pratar vi om det här hemma, men vi är inte riktigt där än, och även om vi skulle vara klara i skolan och ha en stabil ekonomi så är inte jag redo, jag vill bli klar med mig själv så gott som det går innan jag ska lägga all min tid på ett nytt liv.

 

Hur som helst, imorgon efter jobbet väntar ett spännande möte på banken med Pappa, om allt går som planerat så väntar något bra i framtiden för min del, snar framtid till och med. Om magkänslan känns rätt så behöver det inte alls vara långt borta.. Återkommer om det när allt är klart!

 

Hade som plan att gå iväg och träna idag, har varit lat senaste veckan. Varit lat och ätit desto mer.. Detta förbannade sötsug som förföljer mig, jag vill ha allt jag normalt sett aldrig skulle köpa. Igår bakade jag en stor plåt med kärleksmums! Är riktigt stolt över resultatet, passade på att skicka med mamma ett gäng (lite för min egen skull också). Jag har mina cravings, ungefär som en som är gravid. Jordgubbar, pannkakor, och allt sött! Jätte bra kombination det här alltså, äter och svettas hela dagarna haha! Idag är det dock kallare ute, har stått ute på balkongen och njutit av dom kalla regndropparna varvat med att skölja ansiktet och tvätta händerna. Jag får se det från den positiva sidan, jag har åtminstone inte huvudvärk, jobbig yrsel eller ständigt illamående som också är väldigt vanliga biverkningar, peppar peppar.. Förhoppningsvis är dom snart övergående!

Igår fick jag en mycket välkommen fråga och glädjande besked, mina bedömningssamtal är nu slut och igår var sista med min pyskolog Emma. Det var alltså dags att välja och disskutera fram en passande intervention.. Har både sett fram emot det och fasat för det eftersom jag är noga med att hamna rätt, det ska kännas bra med personen jag öppnar mitt liv för, och i och med att man byter psykolog får man även börja om från början trots att "allt" står i min journal. Efter jag förtydligat mina önskemål fick jag frågan "Skulle du kunna tänka dig att gå hos mig?" jag jublande inombords, det är klart att jag vill! jag blev glad för att jag får stanna hos henne och slippa stå på väntelistan, slippa ta allt igen. Men också för att hon kände att hon kunde ta sig ann mig, mina problem och min livssituation. Det ger en känsla av hopp, och förväntan. Hon anser mig inte omöjlig, det gör mycket för någon som jag!

 

Ni kanske undrar hur jag helt plötsligt kan vara så öppen med allt, sanningen är att det är jag inte, jag har bara besämt mig för att dela med mig av det jag går i genom och samtidigt få skriva av mig. Som jag tidigare nämnt så skäms jag inte över något, dock står jag inte med en flagga och viftar om hur jag mår heller. Genom att dela med sig och vara relativt öppen gör man ämnet psykisk ohälsa mindre tabulagt och mindre stigmatiserat, hur absurt det än låter så är det ändå inom detta område jag utbildar mig. På både gott och ont, måste jag säga.

 

Jag är tacksam för att läkaren jag fick träffa var såpass tillmötesgående, det är många inom psykiatrin som motsätter sig ens önskemål, och tror sig veta bättre än du själv. Läkare säger emot varandra, remisser försvinner och läkemedel skrivs ut utan uppföljning. Jag är återigen glad över att jag har orkat argumentera och ta tag i saker själv, annars hade jag förmodligen varit en av dom som faller mellan stolarna. Jag och läkaren fick en bra kontakt och jag var nöjd med beslutet som togs angående mediciner. Allt har funkat bra hittils, det enda som är riktigt jobbigt är att jag ständigt kokar, är svettig och varm även om det är kallt runt om mig.. Igår sköljde jag händerna och handlederna i iskallt vatten säkert 5 ggr under dagen för att kyla av mig. Förhoppningsvis är det övergående biverkningar.. I skrivande stund fastnar typ fingrarna i tangentbordet, haha! dags att kyla av sig!

 

Jag måste dock säga att jag är mycket nöjd med min nuvarande psykolog, jag gick in utan förväntningar alls och blev glatt motbevisad. Hon känns rätt, hon förstår mig och jag litar på att hon gör sitt bästa utifrån hennes kunskaper för att hjälpa mig framåt.. Det är något jag åtminstone inte kan klaga på.

Så känner jag nu, jag vill våga vara galen! Det jag skulle vilja göra nu är att boka en sista minuten resa i smyg med all inclusive (så att man slipper betala mat) och sen bara dra! Jag har inget som helst behov av att shoppa eller hinka i mig alkohol, det jag är i behov av är en solstol och god mat! Kvalitétstid, återhämtningstid, jag vill ge min kropp och själ mer vila för det räckte inte alls med en vecka när vi var borta även om det var underbart! Jag vill kunna vara lite galen, boka en resa och bara åka! Livet är för kort!

Sitter och skriver tenta inom wellness, kom hem från Spanien igår, vilken omställning det faktiskt är. När jag klev av flyget och blev mött av skylten "Välkommen till Karlstad" så ställde jag mig frågan - Vad gör jag här egentligen? Jag vill inte vara här, jag vill tillbaka.

 

Man kan inte fly från sina problem, det ligger en sanning i att dom följer efter dig vart du än i världen vänder dig. Men genom att åka till ett nytt land, en ny miljö och nya sinnesintryck skapas även nya perspektiv och livet får en större helhet, inte en större mening men en annan mening. Jag satt en dag och åt lunch, med medelhavet som vy. För människorna som bor där är det inte mer märkvärdigt än att vi ser vänern, men för mig var det meningsfullt och vackert. Havet är så stort följt av en horisont som känns oändlig, där känner man sig liten men samtidigt växer man som människa genom att inget känns omöjligt. Att vakna till grannens tupp varje morgon, den behagliga känslan att gå ut på altanten och mötas av ljummen och behaglig vind, varm sol och dofter som inte går att definiera. Mitt sinne blev mer medvetet, medveten närvaro som det skulle förklaras i litteraturen. Här kan jag faktiskt bo, jag kan leva här om jag vill och om jag verkligen inte vill behöver jag inte åka härifrån, vi människor är praktiska och sätter våra egna käppar i hjulet. Jag avundas de som åker bort i 3 månader eller mer, hur gör dom? sparar pengar, hyr ut lägenheten och sen åker, svårare än så tycks det faktiskt inte vara. Kanske är man ändå en person med som är i behov av rutiner och trygghet, man vill veta att man har något stabilt att komma hem till, det vill väl alla egentligen. Men varför måste det stoppa oss för att göra något vi blir lyckliga av? Jag pratade med min bror om detta ämne över telefon, varför bor vi i ett grått Svergie med vår vardag som aldrig tycks bli annorlunda när vi har tillgång till hela världen, andra länder som erbjuder en ny vardag. Victor frågade mig igår om vi inte skulle byta stad, det hade säkert varit nyttigt och en bra omväxling men på något sätt kändes det svårare än att sätta sig på en flyg tillbaka till Spanien. Även om det bara skulle vara för ett halvår eller 1 år, så skulle jag vilja ta vara på det som finns där, även om det skulle innebära färre dagar i solstolen och fler dagar på jobbet. Man kan jobba med något värdefullt där med, språket lär man utveckla med tiden och bostaden är inte det absolut viktigaste eftersom det finns så mycket att ta del av utomhus, jag vet inte.. varför ska utlandet enbart klassas som en semesterort där vi mår bra, där vi landar och upptäcker nya saker? Varför tar jag inte mitt pick och pack och drar då när jag är klar i skolan? Det vet inte jag heller, för att man vill bilda familj och börja leva det livet man strävat efter här? Kanske, vad säger att jag måste ha bråttom? Inget.

Det finns så många människor som har det så mycket värre, som lider dagligen överallt i världen. Det är inte ofta man tillåter sig själv att faktiskt se över sin egen situation, man vill inte skylta med att man har det jobbigt eller att det har varit jobbigt. Kanske är det för att man inte vill att någon ska tycka synd om en, man vill visa sig stark, du kanske redan har tjatat hål i öronen på dina närstående. Det borde vara okej, det är oftast okej. Det är egentligen din inre känslan som talar emot, att man borde sluta någongång. Det är visserligen inte så lätt att sluta när allt fortsätter och hittar nya vägar för att försvåra livet, Jag hade inte tänkt redogöra för hur lyckligt lottad jag är som har sådana underbara vänner och familj för det bör dom reda veta att jag tycker, att jag känner enorm tacksamhet. Finns det någon kvot som man har att fylla? Hit men inte längre, nu får det faktiskt vara bra. Är det så att man gör sin omgivning uttråkad genom att aldrig må bra och vara nöjd med livet? Det är inte mer än mänskligt, jag vet inte själv om jag hade orkat med mig själv så här länge.

 

Det finns logiska förklaringar till varför saker blir som dom blir, varför saker och ting drabbar dig. Enligt läkare finns det en eller flera faktorer som samspelar för att en fjäder ska bli till en höna. Det vet man om, men ändå kan jag inte låta bli att fråga: Varför? varför ska jag vara en av dom som drabbas? man tyckte att man lidigt tillräckligt genom åren, men det var inte i närheten av det jag hade framför mig. Det är en sak att ligga på sjukhus och behandlas för somatisk sjukdom, det var vidrigt på många sätt och den perioden startade något i mig som jag inte kunde föreställa mig. Att vara utelämnad, ha ont, vara rädd, befinna sig i ovisshet och vara ledsen över diagnoser som du aldrig hört talats om förut. Ska jag aldrig mer bli frisk nu? Det är som livet förändrats drastiskt på bara några dagar i följd av en lång bearbetningsperiod med återhämtning. Mentalt känner du dig överkörd och kroppen känns inte som din egen.

 

Om jag fick välja hade jag utan tvekan valt att vara fysiskt sjuk mot att må psykiskt dåligt, har man ont någonstans i kroppen går det att lindra, är du sjuk går det oftast att botas så länge du inte har riktigt otur. Här skulle jag kunna börja prata om dom som har det värre igen, men det tänker jag inte göra. Nu anpassar jag mig endast efter mig själv. Hade jag fått välja hade jag självklart inte valt något av det, jag vill vara frisk och må bra som många andra gör. Jag är tacksam för att jag inte behövde dras med en diagnos, men med det kom nästa åkomma som jag nu utreds för. Jag undrar återigen när det räcker? Jag har valt att inte vara orolig, det gör mig inte mer frisk.

 

Jag har många gånger hunnit fundera kring hur en relativt stabil människa kan bli så ostabil, vad är meningen och varför? Det känns som man blivit motbevisad med rågor, att man skulle känna sig själv såpass bra i min ålder. Jag har alltid kunna ha ett bra förhållningssätt, inte ta åt mig av saker som jag inte anser att jag borde oroa mig över, även om jag har ett öppet sinne har det ändå funnits ett avstånd mellan mig själv och andra, det drabbar inte mig för jag såpass jordnära som person, jag är för god. Det finns ingen tydlig orsak eller anledning till att det händer med ändå händer det, och du blir ställd mot väggen. Hur ska man kunna skilja på vad som är verkligt, vad som är sanning och vad som inte är det. Hur ska man orka och främst acceptera sitt bagage? när man väl kommer dit att det är ett bagage du bär, när det är dåtid och inte nutid. Man skulle kunna se det som en erfarenhet att använda sig av, men jag vill inte ha den erfarenheten. Jag kommer aldrig kunna använda mig av det, jag vill hellre att den aldrig ska ha funnits. Jag vill inte vara den som klarade allt, som behövde gå genom eld för att må bra. Återigen så känner jag en distans mellan mig själv och andra, fast åt andra hållet. Jag bytte på något vis sida, utan att jag förstår det själv. Här står jag och vinkar från andra sidan, vad fan gör jag här? Jag står på andra sidan sjön och kan inte simma, jag vet att jag inte är själv men vad spelar det för roll? Jag trivs hos mina nära, jag har ingen anledning stå här och behöva börja om på nytt. Det är orättvist, och ologiskt. Ordet tvångströja har fått en ny innebörd, den behöver inte sitta på för att kännas. Viljan att ta sig ut kan vara lika påtagbar, lika panikartad. Allt sker i delar, vad man kan kalla för delmål. Antingen kan jag bygga mig en bro, sakta men säkert bräda för bräda för att sedan ta mig över, kanske håller den eller så försvinner den under mina fötter. Jag kan försöka lära mig att simma, och vara nära på att drunka innan jag tar mig över om jag tar mig över, det är för farligt. Jag kan stanna kvar här och acceptera min verklighet, göra mig vän med den. Acceptera att tiden inte kan stannas, den kan inte spolas tillbaka, ord kan inte bli osagda och tankar går inte att radera. Efter det kanske jag lättare kan bygga mig en bro, en stadig bro som är säker nog att gå över. På andra sidan kommer min ö alltid finnas kvar, jag kommer inte kunna elda upp den, jag kommer inte kunna blunda för den, jag kommer behöva se den från andra sidan, ur ett annat perspektiv. Hur, det vet jag inte, jag är inte säker på att jag kan men jag vill kunna se möjligheten. Hade jag varit en fågel hade jag lärt mig att flyga, olyckligtvis är jag inte mer än människa.

 

Jag håller fast vid att min vilja och hopp räcker för att ta mig dit jag vill, idag är inte mina mål stora och fyllda med guld, jag vill sitta utomhus med solen i ansiktet, en kopp kaffe i handen och njuta av livet. Det krävs förtroende för mig själv, och andra, jag måste våga lita på att det går. Det går att dö och återuppstå, iallafall i min fantasivärld annars hade jag redan varit död och begraven nu. Men jag sitter ändå här, och har hopp om framtiden, vad ska det egentligen krävas av en människa för att vara lycklig? Ordspråket att livet är en berg och dala bana stämmer, men vem bestämmer hur den ska vara byggd? Jag skulle vilja säga du själv, men jag har fått bevis på att det inte fungerar så. Jag kanske borde vara glad för att jag inte hunnit bli så gammal, att jag har många år kvar att utforska därmed vet jag inte hur designen ser ut. Det jag hoppas är att jag kommer kunna bemästra den och bli starkare för varje gång jag möter en brant, och lyckligare för varje gång jag når en höjd. Det finns inget att skämmas över, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig göra, ingen skäms över att bryta ett ben och enligt mig finns det ingen skillnad mellan det och att gå sönder inombords.

 

Kommer bloggen läggas åt sidan, kommer alltså inte ta bort den helt just nu men jag kommer heller inte hålla den aktiv. Så får vi helt enkelt se om jag väljer att fortsätta, eller ta bort den helt! så länge, puss på er som troget följt mig  v

Hej!! Förvånad över hur många ni är som ändå kikar in varje dag - utan att jag skriver något. Men det har varit SÅ mycket på senaste. Tänkte härmed göra en sammanfattning av dom senaste månaderna..

 

 

Jag är stolt över mig själv, och håller tummarna för att jag fortsätter att må bra!