Både det här och det där.
Blir ett tvådelat inlägg, då jag har två olika saker på huvudet. Första är det här med hur folk uppfattar en, det behöver inte vara så att personen i fråga har pratat med dig utan bara iaktagit dig på håll, så skapar man lätt en uppfattning. Är inte det frustrerande? och skrämmande kan jag tycka, visserligen så lägger jag inte så mycket vikt i vad folk tycker om mig så länge dom inte känner mig men det är ganska intressant att höra vad andra ändå har för uppfattning om mig. På en föreläsning i gruppsykologi förra veckan så pratade vi just om detta, vi skulle då sätta oss hos någon i klassen som vi hade pratat mindre med och säga vad man hade för intryck av den andra personen. För min del var det jätte positivt, Blev glatt överaskad och faktiskt förvånad över vilket intryck jag hade gjort på henne, jag som annars varit lite på min vakt fick höra att jag verkar vara en "ledarroll, som tar för sig" hon nämnde även att jag alltid hade så "lätt att formulera mig" .. samtidigt så sitter man där i klassrummet och tycker att orden som du just sa inte alls var detsamma som det du hade i huvudet, Jag har även försökt att bryta mitt gamla mönster och visat mer av mig själv, pratat och tagit för mig och det verkar ha gett resultat! Det blev jag jätte glad över! En klasskompis fick ett annat slags uttlande, som var till det negativa helt utifrån vad personen hade sett. Detta inkluderade även mig till en viss del och jag vet inte om det var speciellt positivt för mig heller.. värst för henne men själva grejen störde mig. Så tänk på detta, ingen är som den ser ut.. oftast, prata och lär känna personen innan du dömmer den. Visst, jag kan vara bra på att ha fördommar eller förutfattade meningar själv, men jag försöker att ge alla en chans.
Och så kommer vi till den andra delen, som inte har något med ovanstånende att göra.. Det här med rädslor, dom rädslor som jag syftar på är dom som grundar sig på sin egen osäkerhet, att du inte har mod till att göra saker som du egentligen skulle vilja ta mer "lättsamt" på. Jag har många konstiga ideér för mig vad jag inte kan göra, vad som är pinsamt, vad som jag inte skulle klara av etc. När jag sedan blir pressad till att ändå göra dessa saker så förvändlas osäkerheten till obehag och ångest. Det är då jag gör ett av två val: Antingen så struntar jag i det helt, Jag undviker situationen och hittar en väg ut. Eller så överträffar jag mig själv och bara gör det. Jag vet oftast med mig själv att jag kommer må mycket bättre efter, visst att det är en ren jävla pärs att genomföra någon så jobbigt men det kanske kommer något positivt från det. Om inte annat så känns det oftast inte lika jobbigt nästa gång.. Men jag vet inte, det är lättare att säga så än att verkligen genomföra det. Jag har så löjliga exempel, som jag tror många ändå känner igen sig i.. tex, träffa föräldrarna till den du träffar, Det är något av det jobbigaste jag gör. Det är värre än att hålla ett föredrag framför en massiv publik! och såklart en hel del fler saker. Det jag vill komma fram till är att det är synd att denna rädsla man har, ska sätta sådana stopp i hjulet. Man vill ju inte framstå som någon du inte är, ointresserad ovillig eller nonchalant. Oftast är det ju verkligen inte så. Enklast är väl egentligen om ingen har vetskapen om att du tycker det är så jobbigt, då kan du gå dit och göra det som det skulle vara det enklaste i världen.
John black says: you can do it!
Kommentarer
Trackback
