johannabjorkman

Då var det bestämt, i slutet av augusti kommer jag genomgå en efterlängtad operation! Jag har bestämt mig för att minska storleken på mina bröst, som ni redan vet så har jag gjort en bröstförstorning sedan tidigare (två) och har varit nöjd med utseende osv, men dom är alldeles för stora för vad min rygg och nacke orkar med. Det är även svårt med klädinköp och bhar så det här är ett beslut som var relativt lätt att ta, även om det gör ont i mig att jag ska genomgå en trejde bröstoperation och lägga ytterligare flera tusen men denna gång är det egentligen av helt andra skäl än innan. Jag tror folk i min omgivning hade förbjudit mig att lägga i mer, haha! Det är inte många som tror att jag har silikon eftersom jag inte gärna skyltar med det i form av urringningar etc. Operationerna var för min egen skull och är fortfarande, längtar tills att få köpa en bh i en normal storlkek, i en normal butik. Självklart är jag jävligt nervös, mer nervös nu än någonsin innan. Jag har valt att inte göra ett lyft då jag inte vill ha några "ankarärr" detta kan, eller det innebär att jag kommer få stå ut med en mindre fast form men det skiter jag i fullständigt. Jag kommer fortfarande ha implantat men betydligt mycket mindre, det är beräknat att bli ungefär hälften av vad jag har nu. Spännande! Jag har ställt alla frågor som jag kan ställa tror jag, försöker förbereda mig mentalt för att jag faktiskt kommer se annorlunda ut sen.Har gjort en ordentligt genomsökning av kliniken som jag valt (mycket viktigt) och jag känner mig trygg i mitt beslut, dock kan man inte låta bli att tänka värsta tänkbara scenario och kliniken jag valt är lite annorlunda mot den jag varit på tidigare.

 

Dom senaste dagarna har jag tänkt mycket på framtiden, planer man har och önskar att uppfylla. Man följer sina vänners planer och drömmar som ibland blir raserade, mina fåtal nära vänner är så otroligt viktiga för mig och jag blir så ledsen när något oväntat och tragiskt inträffar, de senaste dagarna har varit som en enda stor sorg och det är inte många timmar som varit utan tårar från både mig och Victor. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist, man blir förtvivlad av att det händer de bästa. Livet gör sig återigen påminnt om att vi inte kan ta det för givet, lycka är något man aldrig ska underskatta då den kan försvinna så fort. Det senaste halvåret har varit ett rent helvete, det verkar aldrig ta slut. Det enda jag kan göra är att försöka dela med mig av den kärlek jag känner för mina vänner och vara dom evigt tacksamma för att dom även finns där för mig när livet plötsligt stannar.